Cathrin Rosén debuterar med en text om hur hon som liten direkt fastande för sporten fotboll – och hur hon tog sig ända till matcher mot Sveriges landslagsstjärnor.
— Inte ska tösen spela fotboll, töser som spelar fotboll förstör sina knän.
Detta var min mormors ord till min mamma när mamma sa att jag skulle börja ”sparka boll”, som hon uttryckte det. Min morfar hade varit målvakt i Fåglum i sin ungdom, i övrigt hade inte fotboll varit varken något vi utövade i familjen eller såg på TV. Jag var sju år gammal, fick min mamma till att köpa skor och benskydd och sen hojade jag ner till Holmalyckan. Det yngsta tjejlaget i föreningen var F12 så där hoppade jag in. Efter veckans träningar var det dags för första matchen, borta mot Tollered. Jag glömmer aldrig den matchen, känslan att dra på den röda tröjan och få spela match på riktigt, detta var min grej! Matchen slutade 2-2, jag gjorde ett mål och slog fast att fotboll skulle jag alltid spela!
Året efter startade en ny årgång, födda 1979 och det laget blev min hemvist under flera år. Vi var nog ett ganska bra lag, många serie- och turneringsvinster blev det. Guld i klassiska Elljuscupen och sex raka finaler i ännu mer klassiska Kycklingcupen dyker upp först i minnet.
När det var dags för oss att bilda juniorlag tog Gunnar Karlsson över taktpinnen efter de föräldrar som tränat laget innan. Gunnar hade tränat klubbens damlag tidigare så för oss var det såklart ett lyft att få honom som tränare. Gunnar hade kanske inte dagens moderna pedagogik men hade ett hjärta av guld och kom att bli min och flera av mina lagkamraters stora trygghet när vi senare klev in i seniorlaget.
Som femtonåring gjorde jag debut i Holmalunds A-lag, i dåtidens division 2. Spelare som Carina Pettersson, Ulrika Svensson, Annika Andersson, Therese Juslin och Ulrika Salegård var bärande och tjejer man såg upp till och lärde sig mycket av. Efter vinst i division 2 och några säsonger i division 1 fick äntligen champagnekorken flyga på Brogårdsvallen, Alingsås hade ett lag i Allsvenskan!
Vårt äventyr i högsta serien började med förlust, 0–3, borta mot Umeå IK. Med spelare som Hanna Ljungberg, Malin Moström och Hanna Marklund i hemmalaget var såklart uppgiften oss övermäktig och för att räkna mina bolltouch den matchen räcker det nog ena handens fingrar. Men upplevelsen att spela inför cirka 3000 på läktaren mot dåtidens största stjärnor är såklart ett minne för livet!
En vecka senare var det dags att ta sig an ytterligare ett storlag då det var dags för hemmapremiär mot Malmö FF med bland andra Malin Andersson och Hedvig Lindahl i laget. Cirka 650 personer kom till Brogårdsvallen den lördagen vilket får anses som en riktigt bra siffra. Matchen slutade 0-2 men jämfört med premiären så kom jag ihåg att vi gjorde en betydligt bättre insats och verkligen stod upp i närkamperna och var inte lång borta från att spräcka nollan. (lite fler bolltouch kunde jag nog räkna hem också).
Inför säsongen var allt väldigt upphaussat och det skrevs mycket i tidningarna och man märkte verkligen att vi skulle spela i högsta serien. Men i takt med att förlusterna radade upp sig mattades intresset ganska rejält, tyvärr. På slutet var det inte ens hundra personer på våra hemmamatcher och reportagen i tidningarna blev kortare och kortare. Trots att det gick tungt resultatmässigt var det ändå på det stora hela en bra stämning i gruppen. Många av oss stannade ju ändå kvar trots att vi åkte ur allsvenskan. Jag blev kvar i föreningen i ytterligare två säsonger innan jag efter en kort sejour i Sils IF lade skorna på hyllan. Jag hade då spelat seniorfotboll på hög nivå i nio säsonger och kände mig färdig med det.
Det som senare hände med dam- och flickverksamheten är ju vida debatterat och vad jag tycker om den saken är ju inte svårt att lista ut. Jag hade kunnat skriva en hel novell om hur korkat det beslutet var. Idag väljer jag i stället att lyfta fram allt positivt som Holmalund givit mig under mina 15 år i föreningen. Jag har fått uppleva så mycket kul under mina år där och har mängder av positiva minnen kopplat till den tiden. Holmalyckan var mitt andra hem under hela min uppväxt och betydde glädje och gemenskap för mig. Åren i Holmalund har även givit mig ett stort kontaktnät, en uppväxt full av rörelse samt vänner för livet, så tack Holmalunds IF!!
Nästa gång det blir min tur att skriva här kommer jag hylla en annan fantastisk förening som betyder mycket för mig!
CATHRIN ROSÈN
Födelseår: 1980.
Familj: Gift med Martin, döttrarna Isa (15), Ella (12) och Alma (7).
Bor: Kavlås i Alingsås.
Klubbar i karriären: Som spelare Holmalunds IF, Sils IF, Alingsås KIK och som ledare Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås, IF och KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Klubbchef i Alingsås IF samt pålitligt hejande förälder i Alingsås KIK.