Samuel Thorell är veckans gästskribent. Han skriver om sin resa med BK Spark som tog honom vidare till Gerdskens BK.
Medan Niclas Strömstedt spelade för glatta livet på sin gitarr hörde jag plötsligt hur ett ljudligt PLING fyllde rummet. Jag gjorde mitt bästa för att ge den argt blängande damen mitt emot mig en ursäktande blick samtidigt som jag satte mobilen på ljudlös. Att störa sådär när Niclas sjunger på TV var uppenbarligen inget som uppskattades av de väntande tanterna på vårdcentralen. Vid tillfället var jag fortfarande tränare för BK Spark och hade precis gjort klart med vilka spelare som skulle stanna kvar, vilka ledare som skulle förstärka staben och vilka nya sponsorer som skulle stötta föreningen. Dessutom var ett par riktigt fina förstärkningar på väg in i truppen. Det där plinget kom dock att ändra på mina planer.
Första säsongen som tränare i Spark gjorde jag ihop med innebandy-gurun Niclas Bengtsson. Han var skön Bengan. Gillade att tugga med spelarna, bra på att få till en go stämning och alltid villig att bolla idéer. Laget hade under ett par år abonnerat på bottenpositionerna i tabellen, och vi kom in sent på försäsongen. Vår största utmaning var att få spelarna att börja kräva mer av varandra och av sig själva, samtidigt som en spelidé skulle implementeras på kort tid. Med facit i hand gick det helt okej. Spelarna, Niclas och jag lyckades skala bort (om jag inte minns fel) runt 80 mål på minuskontot, mångdubblade såväl målskörden som poängskörden med mera. Målet med år ett var avklarat. Bort med slagpåse-stämpeln, våga blicka uppåt.
Inför år två valde Bengan att göra det innebandy-gurus trivs med bäst – träna innebandy. Istället tog Adel Ben Khalifa plats som spelande assisterande, även han en kanonkille. År två var min tanke att vi skulle etablera oss på övre halvan, för att sedan år tre vara ett topplag. Men efter ett par fina värvningar (Christoffer Krabbe, Joel Yosef, Markus Wiland, Simon Preissler m.fl. ) la vi tillsammans med laget ribban högt direkt. Topp tre, och gärna högst där. Sedermera kom det att visa sig bli övermäktigt. Hur som helst…
Jag trivdes ofantligt bra med spelarna i laget. Oavsett om man hade varit med i en månad eller under många år, hade vi hade en bra relation till varandra. Samtliga spelare som avslutade säsongen deklarerade att de ville vara kvar även under kommande säsong, en ny treårsplanering var lagd, förstärkningar till truppen och staben var till 99,9% klart och möten om att ändra om i ledningen av föreningen hade hållits. Även om allt (och det var m y c k e t) runt omkring fotbollen ofta gjorde lasset tungt så älskade jag verkligen arbetet med laget. Jag brann för att Spark skulle bli bättre, större, finare, något spelarna kunde vara stolta över att vara en del av…och att det inte skulle bli så fanns inte i mitt medvetande.
Men som sagt, det där meddelandet som plingade till kom att leda till ett par telefonsamtal, som i sin tur ledde till ett möte på Gerdskenvallen. När jag väl lämnade det mötet låg all min fokus och energi i stället på Gerdskens BK. Även om det rent logiskt kan verka vara ett lätt beslut, att kliva upp tre divisioner så grämde jag mig mycket över det. När jag väl hade meddelat spelarna och styrelsen i Spark om mitt beslut (och försökt försäkra mig om att de alla skulle stanna kvar i föreningen) minns jag att min dåvarande lagkapten Filip Andersson (numera i Östadkulle) skrev till mig. Han tackade för tiden i klubben, önskade mig ett stort lycka till och tillade att han visste att jag skulle trivas utmärkt i Gerdsken. Så här många månader senare ångrar jag mig inte en sekund, för Filip hade rätt. Jag trivs verkligen oförskämt bra i föreningen och med laget.
Lägger man i stort sett all sin lediga tid på att utvecklas, söka och förvalta kunskap som kan göra en till en bättre tränare, och är man en ambitiös spelare eller ledare i trakten kring Alingsås så finns det ingen bättre plats att vara på än i Gerdsken.
Tack Spark för att lågan tändes och tack Gerdsken för att den där ivern och brännande passionen bara har eskalerat sedan höstdagen då telefonen plingade till.
För övrigt…
…har jag hört rykten om att Meriton Bislimi numera tränar med Östadkulle (ä n t l i g e n Meri).
…slår hjärtat volter över det unga gardet som hakar på extrapassen under uppehållet.
…påstår Drake att vi ska passa oss för Harry Kane i kvarten, jag älskar Harry, men han har aldrig mött Granen.
…undrade en icke namngiven spelare i laget om Tutto Balutto var tränare för Argentina.
Over and out.
FAKTA SAMUEL THORELL
Födelseår: 1987.
Familj: Fru Daniella, två döttrar och två söner.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Örgryte IS, Gais, Jitex, BK Spark, Gerdskens BK.
Lokal favoritklubb: Gerdskens BK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Assisterande tränare Gerdskens BK.
