I dag tackar vi av James Clark som gästskribent. I sin sista text skriver tycker han till om både talangutveckling och Alingsåsfotbollen i stort.
Nu gott folk är det dags för oss att skiljas åt med min sista text här på lokalfotboll. Jag tänker mig att några sett fram emot denna dagen då killen med sina långa texter och skeva syn på Alingsåsfotbollen försvinner. Här kommer oavsett en sista möjlighet att få ta del av mina tankar, vare sig man tycker om det eller inte.
Det är nu knappt ett år sedan frågan om att skriva här kom från Mökander. Trots att man inte är någon fantast av allt som har med skriveri att göra var det ett självklart ’ja’. Kul att få chansen att prova något nytt och dela med mig av mina åsikter. Men jag måste erkänna, med facit i hand, att jag inte vet om jag skulle göra det igen. Det har varit en tämligen ensidig upplevelse. Man har skrivit sina texter utan att få någon respons tillbaka. Varken positivt eller negativt har man fått till sig, vilket gjort det hela ganska tråkigt.
Lite tråkigt är också att man är först ut av alla skribenter. Det innebär att säsongerna fortfarande är igång och ett antal veckor är kvar innan vi har ett resultat för alla lag under 2022. Jag kan därför inte summera säsongen i relation till mina tankar inför den. En stor del är dock avklarad och ja, positionsskiften kommer förmodligen ske men man kan tyvärr konstatera att det inte varit ett jätteroligt år för den lokala fotbollen överlag. Gerdsken, Vårgårda, Holmalund, Herrljunga, Annelund, Mjörn, Östadkulle. Detta är långt ifrån alla herrlag i området och listan kan göras längre. Lika för damsidan, Frisco, KIK, Hemsjö. Utan att ha någon större koll på många av dessa lag visar tabellerna att det finns en del att önska om efter detta år. Det ser dock ljusare ut för två av våra lokala representations-lag. Båda lagen som huserar på Mjörnvallen har hittills tillhört toppen av sina serier mer eller mindre hela säsongen. Nu handlar det om att hålla i det sista så kanske vi får se ett eller två lag som spelar en nivå upp nästa år.
För egen del har 2022 varit en lite ovanligt fotbollsår. Efter att en korsbandsskada höll mig borta från fotbollen i 13 månader fick man äntligen spela seriematcher igen efter sommaren. Trots att det är en bra bit kvar, både fysiskt och fotbollsmässigt, till toppformen är det inte mindre tråkigt att spela nu. Och trots att man är ur vanlig form tycker jag man lyckats komma in i ett topplag och bidragit. Som målvakt är det väldigt enkelt att bli kritiserad och man är antingen bra eller dålig. Till skillnad från en utespelare som kommer tillbaka från skada kan man inte få några minuter först och successivt matchas in under ett flertal matcher. Som målvakt spelar man hela matchen eller inget alls. Under mina fyra matcher i höst har vi plockat fler poäng och släppt in färre mål mot samma motstånd vi mötte i våras. Är det bara jag som ligger bakom detta? Självklart inte. Men efter en så lång frånvaro från fotbollen och med en såpass utsatt position som målvakt har det varit skönt att komma tillbaka till laget utan att stjälpa allt för mycket. Dessvärre, som det oftast blir efter långtidsskador, gör komplikationer att jag får ta ett steg tillbaka igen och pusha laget från sidan av planen istället.
Jag har som sagt inte koll på tidigare nämnda lags mål eller förutsättningar och flera av er därhemma kanske inte håller med när jag säger att det gått dåligt. Men min syn på seniorfotboll är ganska simpel. Det handlar om resultat och resultat handlar om att vinna, oavsett division. Fotboll spelas för att det är kul och det är inte kul att förlora. Att hamna i ett ingemansland eller kämpa för sin överlevnad är inte heller roligt. Ja, såklart kan målsättningen för en nykomling vara att hänga kvar och då en plats över kvalstrecket vara en stark bedrift. Men ser man på en tabell objektivt utan insikt i lagen tänker man knappast att laget på 9:onde plast gjort den bästa säsongen. Laget som vinner serien har det.
Nå, vad vore en text från mig utan lite ”kontroversiella” åsikter, så nu luftar jag återigen lite kanske provocerande tankar. Denna gång utifrån synen på ung talang och vad innebär egentligen att lyckas? Jag använde tidigare ordet representationslag, vilket enligt mig innebär klubbens ansikte utåt. Enligt mig kan detta i mindre föreningar skapa problem och skeva förväntningar. Många föreningar, inte bara i Alingsås, är snabba med att skryta när talangfulla unga spelare får debutera och spela i A-laget. Detta gör att yngre fotbollsspelare i staden har panik över att spela A-lagsfotboll. Får man som 16/17-åring inte hoppa in en match går världen under, tränaren har något emot en och man är orättvist behandlad. A-lagsfotboll i alla ära men borde inte ens egna utveckling vara prio ett när man är ung? Jag kan tycka att det är bättre att bli tillräckligt bra för en äldre akademi på elitnivå än att spela A-lag på en sämre nivå.
Alingsås har under sina år haft sina gyllene generationer och ”unga super-talanger” men hur många av dessa har tagit sig vidare? Ingen förening i staden har knäckt koden för talangutveckling och division 3 kan omöjligt vara rätt miljö för en spelare i 18-års ålder som vill bli proffs. Att nå A-laget snabbt hör inte automatiskt ihop med talang och någon som lyckats. Super-talanger i andra länder spelar redan som 18-åringar i landets högsta-liga. De spelar där för att de som unga spelare har tillhört en akademi på elitnivå och fått fokusera på utveckling på högre nivå. Tänk er själva valet mellan att gå till en U19-akademi som erbjuder pengar, fulländade träningsmiljöer, lagkamrater på samma mentala och fotbollsmässiga nivå, och mycket mer eller att sträva efter en ”enklare” plats i A-laget i division 3 men inte utvecklas på samma sätt.
Jag anser att det finns två olika sätt att lyckas på, som spelare men också som förening. Man kan ha en grym ungdomsförening som odlar fram talanger på löpande spår. Problemet då blir att man oftast tappar dessa till föreningar med representationslag på bättre nivå då ens egna inte har lika mycket fokus som ens akademi. Sen kan man istället lägga fokus på att ha ett grymt representationslag på högsta nivå. Då kanske man inte har så många egna talanger men pågrund av sin elit-status vill många komma till klubben.
Problemet i Alingsås och närområdet är att det direkt inte finns något av alternativen. Det finns många föreningar som är viktiga för fotbollen i stort. Som har lyckats genom att ha många lag och en stor andel ungdomslag som gör att många kan spela fotboll. Men ingen av föreningarna utvecklar på elitnivå eller erbjuder seniorfotboll på högre nivåer. Sen har vi AFC som ”knappt” är en förening med sitt representationslag och inte mycket mer. Men de spelar i den näst högsta ligan i Sverige. De har också lyckats men på ett annat sätt. Men vilket lag är bäst? Alla tänker olika men jag tänker AFC, just för att de spelar på en högre nivå. Så vart vill man som ung spelare? Till en stor ungdomsförening där man snabbare kan klättra till A-lagsspel, men i division 3. Eller till en elitförening med större utvecklingsmöjligheter där det kanske tar längre tid till A-lagsspel men spelet är på en högre nivå?
Det blev ännu en lång text, men nu ska jag tacka för mig. Hoppas ni där hemma orkat och kunnat läsa utan större svårigheter med min tvivelaktiga svenska och grammatik. Nästa år finns risken för lika många derbyn som detta år. Vilket jag hör verkar tyckas roligare än att ha ett lag på högre nivå. Jag har svårt att tro att så är fallet med tanke på den otroligt dåliga uppslutningen på årens derbyn. Hoppas på en stor förbättring till nästa år.
Ta hand om er!
JAMES CLARK
Födelseår: 1993.
Familj: Sambo, föräldrar, syster.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Solängens BK, IF Mölndal, Fässbergs IF, Alingsås IF.
Lokal favoritklubb: Alingsås IF och IK Frisco.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Målvakt i Alingsås IF.
