Cornelia Müller debuterar som gästskribent med en text om hur fotbollsplanen blev platsen där hon som barn kunde frigöra sin energi.
Jag har försökt klura ut vad jag ville skriva i min första text ett tag nu, och det har stått lite still i huvudet. Kanske är det bäst att börja simpelt, och bara berätta lite om mig själv och min fotbollsbakgrund.
Jag heter Cornelia Müller, “Corre”, och jag har ägnat den större delen av mina 20 år i livet åt fotboll. Allt började under vintern 2011, när jag fick sätta på mig ett par fotbollsskor för första gången. Eller det var faktiskt ett par futsal-skor, röda minns jag att de var. Vi som var födda år 2005 fick starta ett år tidigare tillsammans med årsgruppen 2004, lilla jag var överlycklig. Jag har alltid varit full av energi, och när jag var liten var jag minst sagt sprallig. Att sitta still fanns inte på kartan. Min favoritaktivitet var att hoppa i sängen, och om du ville ha mig i knät så kunde du räkna med att jag snabbt hamnade upp och ner eller på ditt huvud. Att börja med fotboll och kunna springa av mig tyckte mamma och pappa var en utmärkt idé.
Energin var till min fördel, jag älskade att springa runt och sparka boll. Att fortsätta i fotboll blev därmed en självklarhet. Frågan är hur mycket fotboll det egentligen spelades i början. Min pappa, som var tränare för oss, har berättat många historier om hur han behövde tjata varje träning om att vi skulle försöka fokusera, åtminstone i 2 minuter, innan någon hjulade. Men det var inte lönt. När vi började spela små matcher, och ”allianser” som de kallades fick vi till och med börja med regler. Man fick BARA hjula när VI hade gjort mål. Jag blir full i skratt av att tänka på det. Hur motståndarna stundtals hade fritt fram när hela vårt lag var uppochner och i en annan värld. Men kul hade vi i alla fall.
När jag var 7 år bestämde jag mig för att jag ville ha nummer 7 på tröjan, (av självklar anledning) och att jag varje år efter detta skulle byta nummer så att det matchade min ålder. Det var en gullig idé, men den höll inte speciellt länge för när jag var 8 år så bestämde jag på nytt att jag aldrig ville byta. Det höll jag. Nummer 8 fick följa med mig länge och är än idag mitt turnummer.
Lerums IS F05 hette vi under mina absolut bästa fotbollsår. Det finns inte mycket som slår denna tid, det är så nostalgiskt att tänka tillbaka på, och jag undrar om fotboll någonsin kommer kännas på samma sätt som det gjorde där och då.
När jag var 13 år så spelade jag min första match i en damserie, med Lerums IS F03. Hade aldrig känt nerver på samma sätt innan. Det handlade om ett tio minuters inhopp i slutet av en match som kanske redan var säkrad, men för mig var det världens största grej. Kommer ihåg hur mycket jag såg upp till tjejerna i laget, jag ville bli lika duktig som de var. Jag minns hur nervös jag var varje gång jag blev utlånad till en match med damlaget under åren. En gång var jag till och med så nervös så att jag inte visste var jag skulle ta vägen och det slutade med att jag klippte av mig halva håret. Fick för mig att jag skulle ha en ny frisyr ungefär en timme innan jag behövde åka till samlingen. Gissa hur ofta jag får höra “klipp inte av dig håret nu bara”, varje gång jag råkar säga att jag är nervös över något fotbollsrelaterat…
Det var inför säsongen 2022 som jag fick lägga nerverna åt sidan och tacka ja till att flytta upp till damlaget i Lerums IS. Nu var jag ändå 16 år, lite modigare, och efter att ha spelat majoriteten av matcherna under föregående höst med damlaget så kändes det som ett naturligt steg att ta. Där blev jag kvar i 3 år, tills jag bestämde mig för att det var dags för nya äventyr inför säsongen 2025. Jag landade i Alingsås KIK, vilket visade sig vara ett bra beslut. Inte bara hittade jag en superhärlig grupp med spelare och ledare, utan fick även tillbaka en ny passion och glädje för fotbollen igen. När vi hörs igen ska jag berätta om detta året lite mer på djupet, om vårt slit och hårda arbete som visade sig ge stor utdelning. På återseende!
CORNELIA MÜLLER
Födelseår: 2005.
Familj: Mamma Liselotte och pappa Fredrik, och mina två yngre systrar Carolina och Amanda.
Bor: Lerum.
Klubbar i karriären: Lerums IS och Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK så klart.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås KIK.
