Albin Holm skriver i dag om utveckling och om utmaningen med att skapa en miljö där alla kan spela fotboll så länge som möjligt och utvecklas i sin egen takt.
Man måste imponeras av Noah Tolfs resa på fotbollsplanen. Jag gissar att han har levt fotboll dygnet runt. Det vore otroligt intressant att höra mer om hans väg och vad som drivit honom.
Det är glädjande att se att flera unga, lovande killar från Alingsås lyckas. Det är ett kvitto på att mycket görs rätt i våra föreningar. Men det väcker också den eviga frågan: hur tar man sig hela vägen i världens kanske mest konkurrensutsatta idrott?
Oavsett vilken väg man tar så kommer man inte undan det klassiska receptet: åtskilliga timmar av slit, hårt arbete, och en utbildningsmiljö som utvecklar både fotbollsspelaren och människan. Träningen måste vara smart, ihärdig och anpassad efter individens förutsättningar.
Resan till att bli en framgångsrik fotbollsspelare kan se väldigt olika ut. Måste man gå via en akademi? Nej, inte nödvändigtvis. I breddföreningar kan det till och med finnas större möjligheter att sticka ut. Samtidigt ska man inte blunda för att akademier oftast har resurser för att erbjuda högutbildade tränare, modern teknik och en vetenskaplig syn på spelarutveckling – något som få föreningar har råd med.
Jag har ibland reflekterat över hur nästan alla spelare i Premier League är stöpta i samma form – samma egenskaper, samma rörelsemönster beroende på position. Nästan lite robotlikt. Det är förståeligt – det är effektivt. Men också lite tråkigt. Jag uppskattar att se fotboll där det finns utrymme för det oförutsägbara, för misstag, för det mänskliga. Just därför känns det som tränare ofta mer meningsfullt att få utveckla spelare som ännu inte är “färdiga”, än att bara analysera marginella detaljer hos redan kompletta spelare.
Jag vill också lyfta den andra sidan av fotbollen – spontanidrotten. Jag var nyligen och såg Gais, där Amin Boudri spelar. Utifrån hans kreativa spelstil och tekniska förmågor på framför allt trånga ytor, kan man anta att han är ett lysande exempel på någon som vuxit upp med mycket “streetfotboll”.
I BK Spark har vi spelare med mycket begränsad erfarenhet från organiserad föreningsidrott, ofta för att de tidigare inte blivit inkluderade. Men det märks direkt att de har boll i sig. Med lite vägledning och utbildning blir de snabbt bra lagspelare – och värdefulla för gruppen.I min utbildning till idrottsvetare pratas det ofta om att försöka behålla ungdomar inom idrotten så länge som möjligt, samt vikten av det. Då måste vi också ha system för att fånga upp och utbilda dem som vill engagera sig – som spelare, men också som ledare eller tränare.
Jag tror inte att det är många föreningar som har den turen som vi har i BK Spark. Vi har en närvarande styrelse som är ute på träningar, stämmer av med oss tränare, och bryr sig på riktigt. Kanske ännu viktigare: de ger oss unga chansen. Jag och min tränarkollega är 21 och 22 år gamla, trots det får vi stort förtroende att fatta egna beslut och forma laget. När vi behöver stöd finns staben där, men det är vi som får möjlighet att ta besluten.
Spark jobbar också med något vi kallar styrelseakademi, där vi låter spelare gå bredvid och lära sig hur föreningsarbete fungerar. En modell som jag skulle rekommendera att fler föreningar implementerar.
Vi har nyligen fått in en ny spelare i BK Spark, 16 år gammal, som inte blev antagen till någon annan förening i stan. Han har nyligen börjat med fotboll, och självklart välkomnar vi honom med öppna armar. Vi i BK Spark tror på att alla ungdomar, oavsett erfarenhet eller nivå, ska få möjlighet att spela fotboll – särskilt i en ålder där mycket annat i livet också händer.
Samtidigt förstår vi att det kan vara en utmaning att ta in en nybörjare i ett lag där många spelare har spelat fotboll hela livet. Det här är en komplex fråga som berör fler än man kanske först tror. Det finns också andra ungdomar i Alingsås som känner att de “inte riktigt räcker till” i sin nuvarande förening – inte för att de saknar vilja, utan för att de kanske inte matchar lagets ambitionsnivå. I stället för att fortsätta spela för glädjens skull, slutar de helt.
Målet inom svensk idrott är tydligt: att så många som möjligt ska vara aktiva så länge som möjligt, i en så bra verksamhet som möjligt. Det innebär inte att alla måste satsa mot elit – tvärtom. Det finns stort värde i att behålla ungdomar inom idrotten även om deras mål inte är att bli bäst. Att spela för gemenskap, hälsa, glädje och personlig utveckling är minst lika viktigt.
Vi har ännu inte utforskat alla möjligheter, det har diskuterats att det i framtiden eventuellt skulle vara av intresse att starta ett juniorlag i BK Spark med målsättningen att:
- Skapa en miljö där man kan spela för att det är roligt.
- Möjliggöra återinträde för spelare som slutat men längtar tillbaka.
- Tillåta multiidrottande – att unga inte måste välja en sport när de är 15.
- Skapa en väg tillbaka även för dem som kanske senare vill satsa igen.
Det finns redan exempel på den här typen av lag inom herrfotbollen, och jag tror inom damfotbollen här i Alingsås. Det vore fantastiskt om vi kunde skapa liknande alternativ för ungdomar i åldern 16–19 år.
Vi vet att ungdomar i denna ålder ofta ställs inför nya intressen, mer skola och nya prioriteringar. Men det betyder inte att de behöver lämna fotbollen helt – det handlar om att vi som föreningar erbjuder något som passar olika behov.
ALBIN HOLM
Födelseår: 2003.
Familj: Pappa Conny, mamma Tina, lillasyster Agnes, lillebror Elliot.
Bor: Fly (mellan Östadkulle och Alingsås).
Klubbar i karriären: Hemsjö IF, Gerdskens BK, Holmalunds IF, Alingsås IF, BK Spark.
Lokal favoritklubb: BK Spark.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelande tränare i BK Spark.
