ANNONS:
ANNONS:

Malin knyter ihop säcken

Ett konstigt fotbollsår som började med ett pling i telefonen. Malin Rosén sätter punkt med att summera 2020.

Så har det blivit dags att summera det märkliga fotbollsåret 2020. Detta år som för min del börjar med en mycket oväntad fråga.

Det plingar till i telefonen. Jag tittar ner och ser att det är ett meddelande från Jonas Mökander. Vad vill han mig? Vi känner ju inte varandra. Jag blir oerhört förvånad när jag läser att han undrar om jag vill bli en av gästskribenterna 2020. Nu måste han väl ändå ha
blandat ihop mig med någon? Skulle jag skriva texter på lokalfotboll, sidan där de allra flesta av läsarna förmodligen har betydligt mycket mer fotbollserfarenhet än jag? Dessutom har jag, om man bortser från mail och sms, inte skrivit någonting överhuvudtaget sedan den soliga försommardagen 1992 när jag tog studenten.

Min första tanke är givetvis att tacka nej, men så börjar jag överlägga med mig själv. Jag har ju trots allt många tankar och åsikter om fotboll och ledarskap i allmänhet och om barn- och ungdomsfotboll i synnerhet. Lite lockande är ändå tanken på att få skriva om alla de där funderingarna. Jag frågar Jonas hur många texter det handlar om och får svaret nio. Oj, nio texter? Så många ämnen har jag inte, det kommer jag aldrig att lösa. Jag ber om några dagars betänketid.

Det blir Tindra, min dotter som fäller avgörandet. När jag berättar att jag fått frågan utbrister hon;
– Ja, va kul!!
– Jo, fast jag har inte bestämt mig än, svarar jag.

Då tittar hon på mig sådär som bara en tonåring kan göra, med sina stora kloka oförstående ögon.
-Men mamma, det klart att du måste tacka ja!

Jaha, då finns det ingen återvändo. Det klart att jag måste tacka ja. Det vet alla ni som har eller har haft barn i tonåren. Får man ett sånt förtroende, då kan man inte svika. Det är bara att ta ett väldigt stort kliv utanför trygghetszonen.

Annars börjar 2020 ungefär som alla andra år med en kall försäsong, dock med den skillnaden att i år har jag tillsammans med de andra ledarna för 02/03 följt med våra tjejer upp i damlagstruppen. Den första träningsmatchen spelar vi redan den 1 februari, när både vårt A-lag och U-lag möter Hisingsbacka. Den största guldstjärnan den dagen går till allas vår Maja Steenari som först spelar 90 minuter i tre grader och regn och sen direkt efter matchen slänger på sig målvaktströjan för att ställa sig i mål på U-lagsmatchen där vi saknar en målvakt. Maja är för mig en lagkapten personifierad. Tjejen som ser alla och har det största KIK-hjärtat.

Efter detta rullar det på ett litet tag. Visst hör vi talas om Covid men det är nog inte många som anar vidden av det precis då. Jag skriver min första text om vikten av förebilder och skickar in den i god tid. Men, så händer det något. AT uppmärksammar att Gerdsken inte har plats för sina äldsta tjejer längre. Det här är ju precis vad jag planerat att en av mina texter ska handla om, att vi fortfarande har strukturella skillnader inom fotbollen. Planen är dock inte att sticka ut hakan riktigt så långt redan i min första text, men jag har inget val.

Jag skriver till Jonas att han får spara krönikan om förebilder till nästa gång, det kommer en ny. Så händer det sig att min första text blir den mest provocerande men också min mest lästa. Dagen innan den publiceras är jag så nervös att jag inte kan sova men min oro visar sig vara obefogad, de arga kommentarer jag fruktat uteblir. Visst finns det de som tycker att vi inte borde diskutera könsskillnader utan istället hur vi får ungdomar att stanna kvar inom fotbollen och hur vi får fler att ställa upp som barn-och ungdomsledare. De personerna kunde ju inte veta att detta är frågor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och att flera av mina kommande texter ska att handla om just det. Men, vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt, den ena utesluter inte den andra. Eller flera bollar i luften, om man bättre gillar den jämförelsen.

Sen slår då Covid till med all sin kraft och resten av fotbollsåret blir konstigt på så många sätt. I början är det nog ovissheten som är värst. Hur ska det bli? Kommer vi att få träna och spela matcher? Helt plötsligt läggs viktiga beslut i enskilda fotbollstränares händer. Diskussioner mellan ledare, mellan lag, mellan klubbar, mellan förbund, mellan länder. Vem vet vad som är rätt? Vad som är säkert? Blir det någon säsong överhuvudtaget?

Efter världens längsta försäsong får vi i alla fall till slut klartecken om att serierna ska få starta. För oss i Alingsås KIK som har ett lag i div 2 och ett i div 4 blir det ju enkelserier. Helt plötsligt känns varje match som en seriefinal, varje poäng blir så viktig. I div 4 drar sig två lag ur, vilket gör att serien ska avgöras på bara sex matcher. Efter fem matcher står vi som serieledare, sista matchen mot Bergdalen U kommer att avgöra. Vid vinst spelar vi i trean nästa år. Oavgjort innebär kval och vid förlust blir det ett år till i div 4. Så jämnt är det. Matchen slutar 4-2 till Bergdalen och drömmen om att KIK ska ha ett U-lag i division 3 nästa år stannar där, men lever såklart vidare in i nästa säsong. KIKs A-lag startar säsongen urstarkt men börjar sedan vackla lite. Första året i tvåan slutar med en femte plats.

Hur fotbollsåret 2021 kommer att bli står skrivet i stjärnorna, men låt oss hoppas och hålla våra tummar för att det blir ett roligare år än i år. Att det nästa säsong blir mer fokus på fotbollsglädje än pandemi, även om man minst sagt börjar misströsta lite. Det är nog bara att inse att pandemin inte kommer att vara över än på länge. Det gäller helt enkelt att vi lär oss leva med den. Att vi i en tuff tid och restriktioner till trots ändå tillsammans gör fotbollen till en plats för barn, unga och vuxna att tanka energi och glädje på.

Personligen har det här året, som kom att bli mitt sista som ledare i Alingsås KIK, på flera sätt varit ett jobbigt fotbollsår. Dock har det varit fantastiskt kul att få skriva de här nio texterna på lokalfotboll. Det krävdes som sagt att jag tog ett stort steg utanför min trygghetszon. Därför är jag så oerhört tacksam över alla er som läst och också väldigt stolt och glad över de fina kommentarer från kända och okända jag fått, både på nätet och i verkliga livet. Det har betytt fantastiskt mycket – stort tack!

Och till er som får ett pling i telefonen från Mökander och en fråga om att bli gästskribent 2021; våga anta utmaningen, ta ett kliv utanför trygghetszonen om det behövs och tacka ja – det är kul!

FAKTA MALIN ROSÈN
Födelseår: 1973.
Familj: Gift med Ola, barnen Ville 17, Tindra 17 och Isak 13.
Bor: Alingsås, vid Gerdsken.
Klubbar i karriären: Flickfotboll i Floda BoIF och ledare i Alingsås KIK. Så ingen jättelång meritlista ?
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Ledare U-laget i Alingsås KIK.

Lämna en kommentar