James Clark är veckans gästskribent. I dag skriver han om ensamheten man kan känna som skadad spelare när alla lagkamrater lirar boll som vanligt.
Fotboll. En sport som i sin grundidé inte är så komplicerad. Två lag möts och det lag som gjort fler mål än sin motståndare vinner. Som sagt, inte så krångligt. Men vad händer när denna underbara och enkla sport plötsligt känns komplicerad?
Ni som läser lokalfotboll frekvent vet sedan tidigare texter att jag sedan ett tag tillbaka inte har kunnat utöva denna sport så som jag hade önskat. Att träna fullt och framför allt spela matcher finns inte på mitt schema. Schemat är istället fyllt av rehab efter en knäoperation förra året.
Skador är en tråkig baksida av att hålla på med idrott. En sida som många tyvärr har fått ta del av. Oavsett idrott, oavsett person, oavsett allvarlig skada eller inte, är det förbannat tråkigt att hamna i den sitsen. Att inte kroppen kan göra det man vill och att inte kunna bidra till sitt lag är något som tär på psyket. Ja, fotboll är en lagsport och många bitar utanför just själva spelandet av fotboll går till viss del att ta del av. Men känns oftast inte på samma sätt.
Det är nästan först när man väl hamnar i en sådan situation, där man av en anledning eller annan inte kan vara med, som man inser hur mycket med fotbollen man tar för givet. Det är långt ifrån fotbollen som betyder allt, även om det kanske är den som oftast drar en tillbaka. Tack vare den knutpunkt som en lagsport som fotboll skapar, får man oerhört många saker på köpet. Träning, vänner, gött tjöt, rutiner. Listan kan göras lång och det är fotbollen man har att tacka för det.
Jag tror alla fick ett litet smakprov av denna avsaknad under den pandemi som varit. Restriktioner pausade i kortare perioder verksamheten men också i lite längre perioder lagets sociala kalender med träningsläger, lagfester och annat. Många tyckte dessa perioder var tråkiga och jobbiga, men då var vi alla i samma sits. En långtidsskada är betydligt mycket värre. Man är ensam på ett helt annat sätt.
Att vara en del av ett lag men ändå utanför är en svår situation och känsla att sätta ord på. Man tänker hela tiden på den dagen allt kan kännas som vanligt igen. Man tänker tillbaka på hur det var innan, när man var hel och vardagen rullade på. Och hoppas att det ska få bli så igen.
För min egen del har man äntligen fått kliva ut lite på plan och börja känna på boll igen. Det är inte så mycket, snarare väldigt lite, men känslan är inte mindre skön för det! Det är skönt att slippa behöva dra till gymmet själv och köra diverse olika övningar när resten är ute och tränar tillsammans på fotbollsplanen. Det går knappt att med ord beskriva vad den lilla skillnaden gör i att successivt ta sig tillbaka till det normala. Att ha rutiner i träningstider, träffa laget och jobba tillsammans i en grupp. Till alla där ute som själva varit skadade under åren och tagit sig tillbaka – klappa er själva på axeln och var stolta över det ni gjort.
Avslutningsvis, på tal om ingenting, är det gött att fotbollen nu är ”på riktigt”. Serierna är igång. Extra kul att det går så bra för ”mina” två lag, AIF och Frisco. Som startat båda sina serier med positiva resultat. Nu ser vi fram emot ett derby på lördag där Gerdsken och AIF förhoppningsvis bjuder på ett målkalas. Hoppas på publikfest, vi ses där!
JAMES CLARK
Födelseår: 1993.
Familj: Sambo, föräldrar, syster.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Solängens BK, IF Mölndal, Fässbergs IF, Alingsås IF.
Lokal favoritklubb: Alingsås IF och IK Frisco.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Målvakt i Alingsås IF.