Ida Lagesdotter Andersson skriver i dag om att fokusera på sina styrkor och att det behövs olika styrkor för att bilda ett slagkraftigt lag – oavsett nivå.
Söndagskväll och jag sitter och äter upp ”resterna” ut lördagsgodisskålen. Igår ratade jag de godisbitarna som är kvar, men idag när suget föll på dög de alldeles utmärkt.
Min inspiration är så där. Jag skyller på årstiden och alla förskolevirus som gjort att min försäsong inte kommit i gång än. Är inte februari den tråkigaste månaden på året? Mörk och kall. Dessutom ska man försöka komma upp ur soffläget och snöra på sig fotbollsskorna igen. Inte nog med att kondisen är totalt försvunnen, dessutom ska man pallra sig ut en ruggig tisdagskväll med sju lager underställ, tolv lager strumpor och tre lager vantar. Ändå fryser man så att tårna domnar.
Men en positiv sak med februari är all sport som går att konsumera på TV. Jag konsumerar förutom lite europeisk, främst tysk fotboll, väldigt mycket vintersport. Skidskytte är nummer ett och nu under VM så försöker jag till och med pricka in min tvåårings sovtider med tävlingstiderna. Mellansnacket är också trevligt om jag hinner uppfatta det mellan alla bilar och duplobitar och idag hann jag faktiskt höra en intervju med Lena Häcki-Gross. Årsbarn med mig och ett av Schweiz stor hemmahopp i VM. Hon har lidit av ätstörningar och pratar nu öppet om detta. Vilken förebild hon är!
Efter intervjun så konstaterades det att det ofta fokuseras på fel saker. Experterna var rörande överens om att det viktigaste man kan göra som idrottare, jag tänker på alla nivåer, är att ta vara på sina styrkor i stället för att fokusera på sina brister.
Att fokusera på sina egna styrkor kanske inte alltid är det enklaste. Människan är ju ett flockdjur och i vår överlevnadsinstinkt finns det liksom inbyggt att vi ska imponeras av sådant vi själva inte är bra på. Det för att vi ska kunna skapa en flock med många olika färdigheter för att överleva. Men när vi inte är bra på att se våra egna styrkor, så kan vi kanske åtminstone hjälpas åt att se varandras.
Jag tänker spontant på ett fotbollslag. Hur hade det sett ut om alla hade samma styrkor? Tänk om alla hade varit fenomenala på att glidtackla och gjort detta konstant i 90 minuter, eller att alla bara ville nicka hela tiden. Jag överdriver kanske lite, men ni förstår min poäng, utan olikheter hade vi aldrig kunnat spela fotboll. Men med olikheter behöver vi också, som Peter skrev i sin text förra veckan, respekt. Det behövs respekt och förståelse för att vi är olika. Det behövs också en viss ansträngning för att skapa ett bra lag när alla är olika. Den nöten är svårare att knäcka.
Efter pandemin dog den gamla traditionen av att duscha tillsammans efter träning och match. Jag tror också att lite av lagsammanhållningen dog då. Idag känns det liksom svårare att lära känna varandra. I ett lagbygge tror jag inte man ska underskatta gemenskap utanför planen. Att lära känna varandra i ett lag skapar också respekt och förståelse för varandra som människor.
Jag tycker tyvärr att vi ser lite dåligt med variation på vad som är bra egenskaper på en fotbollsplan, likaväl som på världscupen i skidskytte. Vi matas med mycket kommersiell fotboll där anfallsspelarna som gör många mål också är de stora stjärnorna. Hur tror ni att Harry Kane hade stått sig om han spelade själv mot exempelvis IFK Göteborg? Eller vi kan ta Haaland för den delen. Ja, jag vet, jag överdriver lite igen, men det hade gått så där… de behöver sina medspelare lika mycket i Bundesliga som vi gör i division 5 Västra.
Vi behöver kort sagt vara olika för att vara ett bra lag och vi behöver förståelsen för att vi är olika för att laget ska kunna bli ännu bättre.
IDA LAGESDOTTER ANDERSSON
Födelseår: 1995.
Familj: Sambon Filip, sonen Folke och två bonusbarn, Tova och Viggo.
Bor: Hägrunga, Vårgårda.
Klubbar i karriären: Vårgårda IK och Östadkulle SK.
Lokal favoritklubb: Östadkulle SK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelar i Östadkulle/Södra Härene damlag och ordförande i Östadkulle SK.
