”Mentalt påfrestande att vara borta”

Det går fort när man har roligt. Sommarledigheten har flugit förbi snabbare än vad jag trodde detta året. Jag har spenderat mestadels av min tid med familj och vänner, mindre tid än vad jag är villig att erkänna på rehaben jag borde lagt krut på. Jag tänkte ta en sväng ner den rutten idag. Den tråkiga baksidan av idrott och fotboll, nämligen skadeproblematik.

Min tid som spelare har inte varit smärtfri, men jag har inte heller haft några konkreta skador som varit enkla att förstå. Jag missade en säsong när jag var ungefär 16 på grund av ryggproblem och jag missade nästan hela säsongen 2023 då min höft inte alls ville samarbeta med mig, men det har tack och lov inte krävs några operationer för min del utan bara en lång lista rehabövningar.

Det är alltid svårt att avgöra om det rör sig om en långvarig skada eller om det bara är en känning/lite skavanker som går över med en veckas vila, särskilt när man inte är van att lyssna på sin egen kropp. Klipp in skämskudden här. Alla spelare vill lira boll, det är därför man snörar på sig skorna flera kvällar i veckan oberoende på väder eller temperatur. Så vilka spår kan skador sätta egentligen?

Det jag själv har känt allra mest är att jag tappar känslan av lagsammanhållning och delaktighet. Trots att jag satt på bänken eller vid sidlinjen med kameran och gormade mig hes varje match i ett tappert försök att peppa mitt lag. Trots att jag var nere i stort sett alla träningar och körde min rehab vid sidan av träningen, så tappade jag känslan att jag hörde hemma där. Det hjälpte inte särskilt mycket att lagkamrater och ledare upprepade gånger sa hur bra det var att jag fortfarande visade mitt ansikte nere vid planen, jag har en drillad röst i huvudet som säger att fotboll spelas innanför de vita linjerna. På sätt och vis är väl det sant, men det ligger ju också så enormt mycket tid och energi bakom den enstaka dagen i veckan vi drar på oss stället och spelar 90+.

Under min tid i forna AFC hade jag extra ansvar för vår rehabgrupp. Det var bland annat tre korsband i relativt nära tid till varandra, där fler spelare anslöt till vår lilla grupp under kortare perioder med andra skador som tack och lov gick snabbare att komma tillbaka från. Det var intressant att stå på andra sidan av skadorna under den tiden och jag lärde mig mycket. Jag drar samma slutsats från den gruppen fantastiska tjejer som från min egen erfarenhet: den fysiska smärtan är ingenting i jämförelse med den mentala tröskeln man tampas med som långtidsskadad. Jag kan glatt meddela att dessa tre tjejerna idag är med i AIF:s trupp som briljerat i Elitettan såhär långt och jag är så glad för deras skull. Nåväl, vart var jag?

Det är mentalt påfrestande att vara borta från det du tycker om och jag har sådan respekt för alla som kommer tillbaka efter en komplicerad eller långvarig skada. Inget steg på vägen är enkel. Skadebesked, eventuell operation eller annan typ av behandling, rehab, lite mer rehab, ännu mer rehab. När du fått klartecken att träna ”som vanligt” igen behöver du dessutom komma tillbaka till den fysiska förmåga du hade innan och matcha övriga i truppen. Det tar lång tid och jag tror att i den utsträckning en förening har möjlighet, så ligger det stort värde i att kolla läget med sina skadade. Inte bara fråga hur det går med rehab, utan våga ställa frågan hur det ligger till i den psykologiska aspekten.

Jag tänker att jag ska gå in mer på mental hälsa och hur våra föreningar hade jobbat i min lilla drömvärld vid ett senare tillfälle. Till dig som för tillfället dras med en komplicerad eller långvarig skada; här kommer några avslutande meningar till dig.