Cornelia Müller skriver i dag om hur viktig hennes pappa varit för hennes fotboll. Som tränare och trygghet genom alla ungdomsår och som publik nu på senare år.
Min syster ska ta studenten om några dagar, och när jag och mamma satt och kollade igenom gamla bilder för att hitta en bra kandidat till hennes studentplakat så hittade vi en gammal video från när jag var liten. Det var en video från en av mina första fotbollsträningar. Pappa stod givetvis bakom kameran.
Det fick mig att tänka på att så länge jag kan minnas har fotboll aldrig varit bara min sak. Det har alltid varit min och pappas. Från mina första träningar, fram tills jag var 16 år så var pappa min tränare. När vi var små kommer jag ihåg att jag fick så många frågor om hur det var att ha sin pappa som tränare. Många andra sa att dom absolut inte skulle vilja ha sin egen förälder som tränare och att det lät så jobbigt, men här höll jag aldrig med.
Visst, det kunde kännas jobbigt att behöva vänta minst 30 minuter extra efter varje träning, när man bara ville hem och duscha och äta, på att pappa skulle plocka undan allt material, lägga in allt i förrådet, småprata med föräldrar som hämtade och prata med tränarkollegor. Och det kunde vara jobbigt att bli använd som det dåliga exemplet i övningar för att han visste att man inte skulle ta illa upp. Och det kunde vara jobbigt att behöva åka och träna även fast man var sur på honom för något hemifrån. Men för mig var detta inga problem.
För oavsett var vi än åkte, på bortamatcher, eller cuper där vi sov över när vi var små, så hade jag alltid pappa som trygghet. Och när det gick dåligt en träning eller match så hade jag alltid pappa som peppade mig ändå. Och när det gick bra så kunde jag alltid bara kolla mot bänken och se pappa stå där stolt. Jag hade alltid någon att åka med, någon att prata med, någon som brydde sig om inte bara mig utan hela laget. Någon som la ner sin tid och energi på att alltid hjälpa mig och andra. Någon som aldrig tackade nej till att åka ner och lira lite fotboll när man var ledig. Någon som fick alla att känna sig inkluderade och viktiga.
Någon som har satt ribban så högt upp för hur en tränare, förälder och förebild ska vara, att ingen annan nånsin kommer nå upp.
Ännu idag, på varenda match, oavsett tid eller plats, vet jag att jag kan kolla ut till publiken och hitta pappas blick, och hans egengjorda teckenspråk med coachning till mig som jag alltid förstår på något underligt sätt. Fotbollen hade varit ingenting utan honom. Det kommer för alltid vara min och pappas grej.
CORNELIA MÜLLER
Födelseår: 2005.
Familj: Mamma Liselotte och pappa Fredrik, och mina två yngre systrar Carolina och Amanda.
Bor: Lerum.
Klubbar i karriären: Lerums IS och Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK så klart.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås KIK.
