Cecilia Jonson skriver minns i dag tillbaka på den fantastiska VM-sommaren 1994 – och hoppas så klart på nya framgångar i årets VM-slutspel.
I princip alla födda i mitten av 80-talet och tidigare, har VM 94 som referens när man ska beskriva sin absolut bästa fotbollssommar. Stämningen, värmen och ett Sverige målat i gult och blått. En tid där allt stannade upp och folk som var hemma satt bänkade framför tjock-TV:n när landslaget spelade sina matcher.
Själv gick jag i 4:an och skulle fylla 10 år. Jag spenderade somrarna flängandes i husvagn runt västkustens alla campingar. Många VM-matcher sändes ofta på projektorer och andra typer av storbildsformat runtom i parker, torg och på campingarnas samlingsytor. Jag minns att jag såg en av Sveriges sista matcher i Halmstad och uppslutningen var så där magisk. VM 94-bronset – en svensk bragd, som jag är väldigt glad över att ha fått upplevt. Kommer ihåg hur landslaget blev firat när de kom hem till Sverige och framförallt i Stockholm. Det gjordes filmer och böcker om den historiska 3:e platsen. Introt till GES (Glennmark, Eriksson och Strömstedt) låt ”När vi gräver guld i USA” ger fortfarande rysningar. Sommaren 1994 glömmer vi aldrig.
När vi nu gått in i årets VM så är det med en liten annan känsla. Jag har inte alls varit lika entusiastisk eller hängiven som vid andra mästerskap. Fastän Sverige är med känns allt bara lite ”sådär” än så länge. Självklart beror mycket på sändningstiderna, det blir inte den där ”folkfesten” på samma sätt kl. 04.00 med jobb dagen efter. Sen ska jag ärligt säga att jag inte heller har koll på typ hälften av alla i Sveriges trupp. Självklart vet man de stora namnen, speciellt de offensiva spelarna man hör mest om. Men förr tycker jag det var superenkelt att hålla reda på vilka som tillhörde startelvan och även de övriga i truppen.
När den här texten skrivs har Sverige inte spelat sin match än. Det känns lite skönt faktiskt, då finns det fortfarande hopp! Bosnien kryssade i fredags mot Kanada, surt att tappa poäng när man leder. Dock var det (tyvärr) rättvist enligt min mening, för kanadensarna med hela stadion i ryggen tryckte på bra och var löpvilliga. Däremot var det två andra resultat som överraskade mig desto mer, nämligen Qatar–Schweiz 1–1 och Brasilien–Marocko 1–1. Dock såg jag ingen av matcherna, men trodde på solklar vinst för Schweiz och Brasilien.
Det är väl kanske tjusningen i ett stort mästerskap, att ”allt kan hända”. De förhandstippade stornationerna med alla sina stjärnor ska ju bara ta sig vidare. Men små detaljer avgör ibland och lite kul är det ändå att alla deltagande lag ser sin chans att ta poäng, oavsett motstånd. För många av oss minns ju ”Dödens grupp” i VM 2002. Storlagen Argentina, England och Nigeria, tillsammans med Sverige. På papperet i princip omöjligt, men efter bland annat Anders Svenssons klassiska frispark mot Argentina lyckades vi, helt otroligt nog, vinna gruppen.
Om pågående VM ger oss samma lyckorus efter gruppspelet vet jag inte. Vi kan bara hålla våra tummar och hoppas på det bästa. Roligt i alla fall att mästerskapet har dragit igång. Det skapar alltid lite snack runt frukosten på jobbet och på träningarna. Alla håller på olika lag och tycker det ena och det andra om både spelare och matcherna. För alla fotbollsintresserade är den här månaden nästan helig. De matcher som sänds på ”normal” tid försöker man såklart kolla på. De riktigt entusiastiska ställer även klockan och åker till en bar eller restaurang som ordnat nattöppet just bara för VM. Oavsett var vi blågula befinner oss när Sverige spelar (och oavsett hur realistisk man än är), så hoppas vi ju ändå på stordåd innerst inne. Vi har ju ändå åkt till USA för att gräva guld!
CECILIA JONSON
Födelseår: 1984.
Familj: Barnen Melvin och Alex.
Bor: Herrljunga.
Klubbar i karriären: Södra Härene IF, IK Frisco.
Lokal favoritklubb: IK Frisco och Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare och fotbollssektionen i Frisco och spelare i Södra Härene i futsal.
