Fredrik Olsson inleder årets säsong för gästskribenterna med en text om glädje till idrotten och att alla föreningar måste hitta sin egen väg.
Redan som liten älskade jag bollar. Jag var ganska sen med att lära mig gå så jag kröp runt och “sparkade” på bollen. Sedan har jag varit sporten trogen. Först som spelare, sen som tränare och nu som leverantör och supporter. Det är en sån enorm ynnest att få arbeta med idrott och föreningsmänniskor varje dag.
Det finns dock något som gnager inom mig. Jag ser en idrottsrörelse som växte fram i en annan tid. Det var en rörelse som växte fram för att folk vill ha roligt på fritiden. Det var en rörelse som växte fram när folk hade tid då det inte fanns mail i mobilen som behövde besvaras när man jobbat klart. Människor kanske inte hade det lika bra ställt ekonomiskt men genom att göra saker ihop kunde man ändå idrotta och ha roligt.
Någonstans på vägen känner jag att små delar av glädjen har försvunnit. Det finns slitningar inom rörelsen. Människor sliter för att få allt att gå ihop. Både de få eldsjälar som finns kvar men också föräldrar som antingen sliter med att få tiden att gå ihop eller de som sliter med det ekonomiska.
Glädjen har ofta ersatts som huvudfokus till att fokus istället ligger på att få fram så bra fotbollsspelare som möjligt. Jag har sett ett tydligt utbildningsfokus de senaste åren. Väldigt mycket låter bra men motiveras i slutändan av ett fokus på hur vi får fram fler spelare till a-laget i det lilla och fler landslagsspelare i det stora. 48% av alla nioåriga pojkar spelar fotboll men bara en handfull når landslaget. Jag själv ville bli så bra som möjligt och det var en stark drivkraft för mig. Men när jag tittar i backspegeln så tror jag faktiskt inte att det gällde majoriteten av mina lagkompisar i ung ålder.
Så frågan är hur kul ungdomar, föräldrar och eldsjälar egentligen tycker att det är? Fortfarande väldigt mycket men uppenbarligen inte lika mycket som förr då andelen fotbollsspelare minskar ganska rejält.
Min kritik till föreningslivet är att den ofta har svårt att förändra sig. Vi försöker ofta med gårdagens lösningar för att lösa dagens problem. Och vid eventuella förändringar hamnar väldigt ofta alla i samma lösning ivrigt påhejade av våra förbund.
I Alingsås har detta gått att skönja i att det länge funnits tre klubbar som haft väldigt snarlik verksamhet. De har länge satsat på att vara bäst i stan med allt vad det innebär. Det är i grunden ganska logiskt då fotbollsklubbarna primärt drivs vidare av de som var duktiga i den tidigare generationen. Deras strävan efter att bli bäst lever kvar i verksamheten.
På flicksidan har en förening haft hela spelplanen för sig själv. Detsamma kan lite sägas om landsbygden men där kämpar många klubbar med mindre kullar och procentuellt färre som spelar fotboll. Vårgårda kan sägas ligga något år före Alingsås då Vårgårda IK där valde att bli en klubb för alla för några år sedan. I Herrljunga kommun är det samarbete som gäller då ingen klubb ensamt är tillräckligt stor.
Det jag vill se framåt är mer differentiering mellan våra klubbar. Att man vänder på stenarna och hittar nya vägar att gå. Egna vägar. Jag vill se klubbar som lägger fokus på den stora majoriteten som aldrig når våra seniorlag. Ge dem så rolig resa som möjligt.
Jag vill också se den typen av satsningar vi ser just nu. Akademier och elitförberedande verksamhet. Jag tycker att det är häftigt att en klubb försöker vara allt, men det ger också möjligheten för alla andra att vara speciella. Jag tror faktiskt att ett par klubbar också måste hitta sin unika väg nu när kartan lite ritas om.
Jag vill se klubbar som vågar testa nya modeller. Både klubbar som satsar på att förenkla för föräldrar med betalda kanslister och instruktörer, men då såklart med högre avgifter. Jag vill självklart också se motrörelser där man försöker hålla nere kostnaden så mycket som möjligt med smarta lösningar och mer ideellt jobb.
Min uppmaning till er allihopa där ute: Vänd på lite stenar. Alla föreningar behöver inte drivas lika. Hitta er plats och var tydliga med att sätta glädjen i fokus. Hitta vägen framåt till ett nytt föreningsliv.
PS. Nästa gång kommer jag skriva om mitt förslag till att vända den allra största stenen. En sten jag behöver börja få i rullning nu så att den rullar för fullt om 2-3 år när mina barn börja sina föreningsresor.
FREDRIK OLSSON
Födelseår: 1981.
Familj: Sambo och två små pojkar.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Gräfsnäs IF, Holmalunds IF, Stora Mellby SK, IK
Östria Lambohov, Reymersholms IK, Viking Södermalm.
Lokal favoritklubb: Gräfsnäs IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Leverantör av kläder,
utrustning, pokaler och annat smått och gott.
Kan tycka det är konstigt att inte klubbarna i Alingsås går ihop och försöker få ihop en akademi för de spelarna som vill det.
De 52% som spelar för de är kul kanske de räcker med 2 gånger i veckan och de andra har utvecklingsträning/akademi 1-2 gånger i veckan med gästtränare och dylikt.Borde stärka alla klubbar rimligtvis då de killarna som ”satsar” tar med sig lärdomar övningar till sina lagkamrater och så sett stärker alla.
Om varje klubb ska ha en egen akademi kommer man ju troligtvis få slå ihop årskullar för att fylla platser.
Jag vet flertal tonåringar som lagt av när det har blivit för seriöst och har svårt att hitta ett lag som passar dem. Jag tycker det du beskriver här Fredrik är en viktig del av fotbollen, för de flesta så handlar fotbollen om så mycket mer än att bli bäst. Låt glädjen vara prio 1 tills juniorålder.