Hanna Emanuelsson är veckans gästskribent. Hon skriver i dag om svårigheten med att lägga upp skorna på hyllan.
Fem veckor går fort och nu är det min tur att dela med mig av några rader igen. Till denna gången har jag till och med hunnit att fylla hela tjugofem år, vilket också innebär att jag är inne på mitt 17:e(!!) år som aktiv fotbollsspelare. Faktum är att det är ungefär lika lång tid som majoriteten i mitt lag har levt, haha..
Vad är det egentligen som gör att denna sport är så svår att stå emot? Ja, något renodlat svar finns det kanske inte men det har i alla fall fått mig att tänka till lite. Jag ska ändå vara ärlig med att säga att jag under några år tillbaka faktiskt har ställt frågan till mig själv om jag skall ställa skorna på hyllan eller köra på ytterligare ett år till. Som ni kan förstå har det alltid slutat med det sistnämnda.
Jag tror mycket handlar om rädsla, en rädsla om att släppa något som varit en sån stor del av sitt liv och så länge. Jag kan ju liksom knappt minnas livet innan fotbollen eller det kan jag inte. Och jag tänker nu, vad hade jag gjort utan den, vad hade jag fyllt ut den tiden med istället? Jag tror att även om eller när jag verkligen lägger skorna på hyllan så kommer jag aldrig kunna släppa denna sporten helt. Jag kommer säkerligen vara involverad på ett eller annat sätt. Men ändå är det svårt att tänka sig ett liv helt utan att lira. Under dessa 17 år har jag ju fått möjligheten att uppleva så otroligt mycket tack vare fotbollen och oavsett om allt nu är minnen så känns det som att de minnena kommer att bli ännu mer avlägsna om jag skulle sluta spela, jag vet inte varför men det bara känns så.
Sen handlar det också självklart om kärleken till sporten och vad den medför. Någonstans handlar det ju inte bara om att springa efter en boll, passa eller göra mål utan allt där emellan, innan och efter. Fotbollen har givetvis även hjälpt mig att prägla hela min identitet, vem är jag ens utan den? Det är en märklig och förvirrande tanke. Jag tänker också på alla olika känslor man möter och kan få utlopp för under både träning och match tack vare fotbollen, såsom glädje, vrede, nervositet, ilska, hopp, extas, ja listan kan göras lång. Jag menar, vart någon annanstans hittar man en plats där man kan dela dessa känslor med sig själv, med andra och med varandra som man gör i ett lag?
Jag har vart inne på det i tidigare inlägg men en stor del till varför jag inte vill lägga av med fotbollen handlar givetvis om gemenskapen och de banden man har till varandra inom ett lag. Det som också är så viktigt för övriga livet utanför. För tillfället är jag skadad, dock förhoppningsvis tillbaka inom en ganska snar framtid men jag märker redan hur det börjar krypa i benen, jag vill också spela. Kanske är det ett tecken på att tiden ännu inte är kommen för att slänga upp skorna på hyllan i alla fall. Jag tror nog att jag kör på ett tag till ändå ;). Jag skulle säkert kunna skriva en novell om varför det är svårt att lägg fotbollen åt sidan, men vi nöjer oss så här för denna gången.
På återseende
/ Hanna
FAKTA HANNA EMANUELSSON
Födelseår: 1993.
Familj: Mamma Mia och pappa Hans ’’Gubben’’.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Anfallare i Alingsås KIK.
Mycket bra skrivit Hanna, märker att du skriver rakt ut ifrån ditt fina fotbollshjärta , du är en underbart person och en stor förebild för många yngre fotbollstjejer.
Skynda långsamt med din skadade baksida för jag vill gärna att min ” Måltjuv” skall hålla resten av säsong 2018.