Peter Elmander skriver i sin sista text som gästskribent här på sajten bland annat om Elmander Initiativet.
Ja, då var det dags för min sista text för året. Jag vill passa på att tacka Jonas för tålamodet han haft med mina — ibland på gränsen till — sena inskick av texter. Som jag brukar skriva till honom: “Bättre sent än aldrig.”
Men det är så jäkla svårt att vara nöjd med det första man skriver ner. Man måste få lite ångest först, och sen övertala sig själv tillräckligt många gånger att ingen egentligen läser mina inlägg, så jag kan lika gärna skicka iväg en skittext. Här är ännu en text som skapat vånda och ångest hela vägen in i kaklet.
Det vi sällan pratar om är inte övningarna eller spelsystemen. Det vi missar är det som händer i gråzonerna – mellan uppvärmning och avspark, i omklädningsrummet, i pratet på väg hem. Det är där den verkliga utvecklingen sker. Där formen av en trygg människa växer. Det är också där vi alltför ofta sviker.
Alla pratar om teknik och timmar på planen. Visst, det betyder något. Men vem ska göra jobbet? Individen. Utan tydliga ramar och utan att ta hand om känslorna blir alla timmar bara repetition utan innehåll. Vi tränar spelare, inte människor, om vi inte ger utrymme för den delen som händer utanför övningen. Resultatet blir att unga lär sig spela en roll för att få applåder i stället för att testa vem de själva är.
Det betyder inte att allt ska vara mjukt eller att ingen ska ställas till svars. Snarare handlar det om en enkel balans: ramar med värme. Att ha krav men också omtanke. Att tillåta motgång – men i en trygg form. När ett barn misslyckas och någon sitter kvar och frågar “vad hände?”, då händer något annat än om vi snabbt tystar känslan eller byter ämne. Det är i de stunderna självkännedom föds.
Vi lever i en tid då många hellre visar en färdig fasad än visar hur det känns. I stället för att våga vara raka om rädslan för att göra fel så bygger vi in ett beteende där vi hoppas på applåder. Vi jagar pluspoäng hos andra snarare än att lära oss av våra egna reaktioner. Det syns ända uppifrån landslaget till ungdomslaget: skickliga spelare blir inte per automatik ett lag om ingen definierar vilka de är tillsammans.
Ta de senaste matcherna mot Kosovo som exempel — där många satt handfallna och undrade vad som höll på att hända. Vi har fler skickliga individer än någonsin, men skicklighet i sig blir tom om laget saknar identitet och tydliga ramar. Fler stjärnor betyder inte automatiskt ett bättre lag. Om det inte finns en gemensam bild av vem man är som lag och vilka normer som gäller, så blir det ofta fragmenterat: spelare agerar utifrån egna referenser i stället för efter en gemensam väg. Ju högre nivå, desto tydligare måste ramarna vara.
Samma problem finns på gräsrotsnivå, fast i andra skepnader. Om vi inte tar hand om människan bakom spelaren — känslor, rädslan för att göra fel, behovet av återkoppling — så får vi unga som hellre spelar för applåder än för utveckling. I dag finns också ett brus runt omkring: sociala medier och YouTube-klipp som visar höjdpunkter, snabba bedömningar och föräldrars vilja att se snabba resultat. Allt detta kan förstärka jakten på synlighet och bekräftelse — och göra det svårare att våga testa utan att tänka på publikens reaktion. Då blir det viktigare att synas än att växa.
Det här är inte teorier för mig. Jag ser det i vardagen: unga som hellre är den “rätt” personen än den ärliga personen. Unga som är rädda för misslyckande och därmed inte vågar testa. De tar inte plats. De testar inte. De lär sig ofta att prestera för andras bekräftelse, inte för sin egen utveckling.
Det är därför jag valde att engagera mig. Inte för att jag har alla svar, utan för att jag vill vara med i det som inte alltid syns – i samtalet efter träningen, i att skapa en enkel, tydlig väg som har plats för både krav och omtanke. Elmander Initiativet handlar i grunden om att ge unga möjligheten att möta utmaning i trygghet. Att få testa utanför sin comfort zone, utan att bli definierad av resultat, och att göra det i en miljö där det finns ramar och folk som bryr sig på riktigt.
Vi säger inte att vi har lösningen på allt. Vi vill hellre vara en plats där man får försöka, göra fel, förstå varför och pröva igen. Det handlar om att bry sig om den som faktiskt ska göra jobbet – människan bakom spelaren. Om vi prioriterar det kommer både fotbollsfärdigheterna och livet utanför planen att må bättre.
Om du vill prata mer om hur man kan tänka i din förening så gör jag det gärna. Inte för att predika, utan för att byta erfarenheter. Det börjar i de små stunderna – i det som händer utanför övningen.
Tack till er som orkat läsa — och tack till er som kommit fram och diskuterat efter en text. Det är precis det jag vill få till med de här inläggen: reflektion och samtal.
Innan jag avslutar en sak till — Elmander Initiativet är en ideell förening och vi försöker hålla en plats öppen för det här arbetet. Om någon av er, privat eller via ett företag, känner att ni vill bidra på något sätt så tas det emot med tacksamhet. Allt från tid till material eller en slant hjälper oss att fortsätta ge unga möjligheter att testa och växa. Ingen stor ceremoni — bara ett extra par händer eller resurser som gör att fler får chansen. Skicka ett meddelande eller kom fram efter en träning om du vill veta mer, eller bara byta erfarenheter.
Ha ett riktigt fint vinteruppehåll så syns vi nog någonstans — på eller utanför planen — när solen börjar skina på gräset igen. 🙂
PETER ELMANDER
Födelseår: 1985.
Familj: Sambo med Johanna och tre barn Melissa 11 år, Isabelle 10 år och Oliver 5 år.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF, Gais, Qviding, AIF, Gerdsken, Holmalund City.
Lokal favoritklubb: Pass.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Tränare i Alingsås KIK F13. Spelare i Holmalund City.
