”Plötsligt var deras stjärnstatus hotad”

Stefan Carlsson är tillbaka med ännu en välskriven text. I dag om hans två viktigaste faktorer för att skapa ett vinnande lag.

Med risk för att människor med högafflar tågar upp mot mitt hus framöver sticker jag ut hakan och skriver något som närmast är att likna vid hädelse: jag tycker att Abbas musik är överskattad. Dock har de i mitt tycke i alla fall ett mästerverk på sitt samvete, nämligen The winner takes it all. Texten har egentligen ett betydligt större djup, men refrängens rader om att vinnaren tar hem allt är en av två bärande tankar i denna text.

Vinster och förluster är båda en viktig del av fotbollens DNA och nu väntar den tid då fotbollsföreningar över hela vårt avlånga land börjar sätta upp målsättningar inför årets säsong. Vissa siktar mot toppen, andra mot att hänga kvar. Gemensamt för alla är att de letar efter nyckeln till framgång. Denna heliga graal kommer nog aldrig att bli funnen, men i dagens text tänker jag föra fram två faktorer som jag tror är synnerligen betydande för att nå ända fram. Men först en liten anekdot på tal om att sätta upp målsättningar:

Ett år, när jag spelade i Larvs FK, hade lokaltidningen sammanställt målsättningar för alla lag i serien. Dessutom hade varje klubb fått tippa på vilken plats i tabellen laget skulle hamna. Ni kan bara ana hur mycket och hånfullt det skrockades i vårt omklädningsrum åt att derbyrivalen Norra Vånga hade som målsättning att vinna varje match, men sedan inte tippade sig själva som seriesegrare.

Tillbaka till de två faktorerna. Jag vill inte på något sätt påstå att jag har funnit receptet för framgång – då hade jag inte arbetat som lärare i Nossebro – men då jag var med och vann serien med Södra Härene IF 2010 skulle jag vilja säga att det var två saker som stack ut.

Det var inte på något sätt så att det under säsongerna som ledde upp till triumfen 2010 saknades så kallade vinnarskallar i truppen. Absolut inte. Det hände nämligen inte bara en gång att Asim Gashi mitt under en spelövning i besvikelse sparkade bollen så långt han orkade, gastade något om sandlådenivå och gick ifrån träningen för att inte komma tillbaka. Och det är inte utan att en rodnad av skam sprider sig över mina kinder när jag tvingas erkänna att jag själv vid ett flertal tillfällen, under träningarnas avslutande poängspel, skällde ut någon stackare som kanske bara hade tappat sin markering.

Kvalitet saknades inte heller. Johan Stjerna var en högklassig målvakt som var alldeles för bra för att spela i division fem. Mattias Lisevalls fina uppspelsfot, placeringsförmåga i försvarsspelet och kapacitet att vinna nickdueller mot betydligt mer högresta motståndare var ovärderliga tillgångar såväl defensivt som offensivt. Naturligtvis måste även Martin Dahlberg nämnas. En spelare som varje säsong producerade otaliga mål och framspelningar och som dessutom aldrig tappade bollen utan att få en frispark med sig. Det fanns fler, men trots detta lyckades vi sällan särskilt väl i seriespelet över en hel säsong. Varför?

Inte heller tillkom det en massa nya spelare inför säsongen då vi vann. Patrik Josefsson och PeO Häggström var de enda två nyförvärv som gick rakt in i startelvan. De hade stor betydelse för våra framgångar, men kanske inte på det sätt som många förväntade sig.

Utan att ta ifrån Patrik någon ära, han var magnifik både på och vid sidan av planen, så måste det sägas att det verkliga esset i vår tränare Ronny Nordströms rockärm under det där året var PeO. Visst var han ett fantastiskt tillskott på grund av sin målfarlighet och förmåga att som uppspelspunkt hålla i bollen tillräckligt länge för att vi skulle kunna fylla på med mer folk i offensiven, men jag vill hävda att hans viktigaste funktion var en annan. Ronnys verkliga genidrag låg i att han förstod att PeO:s närvaro på träningarna skulle väcka något slumrande till liv i våra kvalitetsspelare.

Plötsligt var nämligen deras stjärnstatus hotad. Rädslan för det obehag ett nederlag för med sig, som Björn Ulvaeus så väl beskriver i tidigare nämnda låt, väcktes i dem i och med att PeO tog steget in i laget. De tvingades höja sig på både träningar och matcher för att bevisa att de var minst lika bra som han var. Därmed blev de bättre tränade, gjorde färre misstag på grund av lättja och lyfte på så vis hela laget. Det tror jag var en mycket starkt bidragande orsak till att vi stod som herrar på täppan då året var till ända.

Två bärande tankar nämndes i inledningen av denna text. Om ökad konkurrens för de allra bästa i ett lag är en faktor för att nå framgång, vilken är då den andra?

Något som blev väldigt tydligt under de där febriga månaderna från april till september var att en mycket stark sammanhållning skapades. Medgångarna firade vi tillsammans och motgångarna tacklade vi med hjälp av varandra. När skador ställde till det fanns det alltid någon annan som fyllde den skadades skor och tog sig an utmaningarna som positionen medförde. Om någon hade en sämre dag kunde den som ställts utanför startelvan hoppa in och visa att det fanns kvalitet även på bänken.

Den som i mina ögon bäst förkroppsligade detta var Eivaz Varghaei. Han var egentligen en för bra spelare för att stå utanför den ordinarie elvan, men tränade just det här året inte särskilt flitigt. På grund av sina kvaliteter kunde han ändå komma in i slutet av matcherna och höja laget. Storsint accepterade han läget och skänkte på så vis trygghet till hela gruppen.

Det var just det som var den andra framgångsfaktorn för oss, tryggheten. Vår spelartrupp blev det här året till en väl fungerande enhet. En plats där alla, om än i olika roller, fick synas och höras, som ett väloljat urverk vars kugghjul drev varandra.

Därmed är det dags att återkomma till den svenska musikexporten. Efter Abba dröjde det några år innan ett nytt svenskt band gjorde sig ett namn i pop- och rockvärlden. Om jag var ytterst tveksamt inställd till Abbas musik, blev Europe, anförda av Joey Tempest, istället mina husgudar. Lika viktig som vinnarmentaliteten är för att kunna vinna en serie, tror jag alltså att känslan av trygghet är. Eller som Joey uttryckte det när han gav ut ett soloalbum i mitten av nittiotalet: ”We all need a place to call home.”

STEFAN CARLSSON
Födelseår: 1975.
Familj: Ja.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Larvs FK och Södra Härene IF.
Lokal favoritklubb: Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Styrelseuppdrag (sekreterare) i Södra Härene IF.

Facebook

Twitter

Email