ANNONS:
ANNONS:

Ronia gör debut

Ronia Gustafsson gör sin debut som gästskribent med en gedigen text om hur och varför hon fastnade för sporten fotboll.

HISTORIK OCH MENINGSFULLHET

Fotboll förenar och skapar meningsfullhet. Det är det första som slår mig när jag tänker på vad fotboll betyder för mig. Sedan gör den självklart så mycket mer än så, den ger glädje, motivation, målsättningar och tillhörighet. Samtidigt kräver den även en hel del planering, prioritering och ett visst sätt att leva på. För oavsett ambition och nivå så är det ett val man gör, man väljer att vara en fotbollsspelare och då förväntas man också leva som det. Till större delen av året.

STARTEN PÅ FOTBOLLSSPELANDET

Jag är då en tjej som är lyckligt uppväxt i skogen utanför Gråbo. Vi flyttade först in till storstan Alingsås efter att mina föräldrar insåg att det kanske inte var så praktiskt att bo nästan ensamma i en by med tre barn. Att dessutom behöva åka kollektivtrafik till skolan med två byten varje vända (stackars barn, jag har fortfarande men för livet från den tiden) gjorde väl flytten ganska logisk även om jag fortfarande har en grej för det här med landet och lugnet. Säger jag och älskar samtidigt att bo mitt i stan nu:)

Jag fastnade för grejen med att sparka på en boll under rasterna på skolgården. Jag hakade då på några klasskompisar för att testa på riktigt spel med ett lag för första gången när jag var 10 år. Med andra ord började jag med fotboll relativt sent. Samtidigt kan jag förstå att mina föräldrar inte hade orken att köra mig till närmsta fotbollsplan via någon av alla oändliga grusvägar när vi bodde ute i skogen. Så fram tills jag var 10 år fick jag nöja mig med att leka med kottar och annat roligt.

Jag hamnade i Holmalunds IF där jag ingick i flicklaget födda 1993. När jag var 14 år flyttades jag tillsammans med Mimmi Löfwenius, som jag har haft äran att spela med, upp till damlaget. Mimmi gick vidare rätt snabbt för att bli proffs, och jag kommer alltid kunna skryta med att jag har spelat mittback ihop med denna talang. Jag däremot hade redan flyttat en gång i livet och kände väl att det var ungefär vad jag mäktade med. Alingsås är liksom fortfarande en storstad för mig. Sedan kanske jag inte heller riktigt hade det som krävdes för att bli värvad av något storlag men det behöver vi inte låtsas om nu på äldre dar. Speciellt inte när det är jag som får bestämma vad som skrivs här. He-he.

Jag blev alltså kvar i storstan och fick nog ihop tio både ostabila och stabila säsonger med Holmalunds damlag. Till slut var jag den enda i truppen som var en ren Holmalundsprodukt. Om man nu kan få något pris för denna bragd så var god maila mig på mittlivsstörstabedrift@holmalundsif.se. Man kan likna det vid en stor gott&blandat-påse med spel i division 3, 2, 1 och Elitettan.

Resan med detta damlag genom dessa divisioner har givetvis bestått av mängder med upplevelser och ett flertal tränare med olika ledarskap. Jag har spelat med grymt många fantastiska lagkompisar i blandad ålder där ett flertal har blivit och förblir vänner för livet. Det har spelats matcher på åkrar och arenor. Träningar har innehållit ribbträffar-tävlingar, fotbollsgolf och olika varianter på fysträning med färgglada gummiband, intervaller i motorbacken, häckhoppningsfys, löpning med släde och trampa höga knän i sand med vikter på anklarna. Matchresor har gjorts i bilar på en knapp timma och vi har flugit till Umeå med samlingstid klockan 04 på morgonen för att komma hem klockan 01 nästa dygn. Man har släpat på madrasser till gymnastikhallar för att övernatta och fått frulle och myst runt på hotell i samband med matcher i Norrland. Åkt på träningsläger till Nossebro, Danmark och Spanien.

Snacka om att jag nog ändå gillar fotbollslivet, rutinerna det ger och sen finns det ju absolut ingen bättre känsla än att vinna. Att dessutom få vinna tillsammans med andra. Magi.

Jag kände alltid att vi inte kunde ha det bättre än vad vi hade det i Holmalund på många sätt. Vi hade vårt fina trygga omklädningsrum, fick kläderna tvättade efter varje träning. Vi hade magiska lagledare som jobbade för att vi skulle få göra det vi tyckte var roligast. Även om det ibland innebar att vi fick inventera Willys dagen efter nyår eller städa längs hela E20.

FÖRÄNDRING OCH INSIKT

Jag tog sedan ett beslut om att byta klubb efter att vi åkte ur Elitettan för att testa på spel i en annan förening, Kungsbacka. Då kände jag att jag inte var klar med spel på den nivån och även att jag lockades av mina förra tränare som då var i Kungsbacka. Där kallades jag tydligen för Spöket på grund av att jag helt enkelt aldrig dök upp. Det finns givetvis en anledning till det och det var helt enkelt för att jag inte orkade en till försäsong med Mikael Prodér. (En viktig sak att berätta nu är väl att jag gillar ironi och att vi har extremt högt i tak på Mjörnvallen.)

Orsaken till att jag aldrig dök upp var egentligen knäskadan jag fick under en match hösten 2017. När jag insåg att knät inte läkte som jag ville så valde jag att köra på ett fotbollsfritt 2018. Där jag varje dag kunde välja vad jag skulle göra efter skola eller jobb och träna på tider som jag bestämde själv. Jättekonstigt. Det var nu i efterhand antagligen välbehövligt och nyttigt för mig. Jag har hunnit umgås mycket med mina vänner som jag (faktiskt) har utanför fotbollen samt med familjen. Det har varit mysigt, lugnt och kravlöst.

Samtidigt har jag nog tack vare detta år utan fotboll fått en större insikt i vad den faktiskt betyder för mig och hur jag har identifierat mig med den och sedan då även utan den. Det har varit tuffare mentalt än vad jag trodde för helt plötsligt tappade jag ett stort sammanhang och en tillhörighet som jag var van och trygg med. Troligtvis har det stärkt mig också i min självkänsla då jag behövde bli bekant med den Ronia som inte spelade fotboll.

Men så ringde Prodér och han är kanske bäst i världen på att få folk att känna att fotboll är det enda livet går ut på. Han frågade om jag ville vara med i AFC och hjälpa till och då kändes det ändå lite som att komma hem. Så ser dagsläget ut just nu och jag har precis opererat knät så nu är det 6-8 veckor rehab som gäller innan det ska vara som nytt igen.

Tillbaka till vad jag inledde med, fotboll förenar och skapar meningsfullhet. Det tror jag vi alla som är inne här på sidan och läser kan hålla med om. Det är fint när man blir lite äldre, (är ändå 25 nu) att man inser vad alla upplevelser och personer gjort för att forma en till den man är idag. För det är inte bara en fotbollsspelare man utvecklas som, man utvecklas som människa också. Man utvecklar inte bara sin teknik och sitt spelsinne, man utvecklar även förmågan att skapa och hantera relationer och förtroende hos människor. Kanske tänker du ett extra varv kring vad fotboll faktiskt har berikat och berikar ditt liv med, själv är jag iallafall extremt tacksam över att jag började sparka på en boll och fastnade för det så jag slapp fortsätta samla på kottar.

På återseende till nästa gång! Då släpper jag nog fokus på mig själv ger er en inblick i hur vi i AFC tränar inför årets säsong.

FAKTA RONIA GUSTAFSSON
Födelseår: 1993.
Familj: mamma, pappa och två yngre bröder.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF, Alingsås FC.
Lokal favoritklubb: AFC så klart.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Assisterande tränare i AFC.

2 svar på ”Ronia gör debut”

  1. Du fick frågan flera gånger om, men det var något annat som påverkade ditt beslut! Det var bara att acceptera det! Du ska få veta att du hade allt som krävdes för att spela högst upp i seriesystemet! Med lite hjälp på vägen hade du klarat dig alldeles utmärkt!
    Lycka till!

    Svara

Lämna en kommentar