Den här krönikan skrev jag till dagens Alingsås Kuriren. Men den funkar ju även som en Bredsida nu när min spelarkarriär kan var på väg att få ett slut.
Många är de som i förtid tvingats avsluta sin fotbollskarriär. För några kanske en skada kom lägligt i de sena tonåren när intresset för fotboll svalnat och annat i livet blev viktigare. Andra kanske var tvungna att efter flera operationer och återfall med tårar längs kinderna lägga upp skorna på hyllan.
Tårar längs kinderna vet jag att jag hade på sjukhuset den 2 januari år 2000. Att mitt skenben var avsparkat var så tydligt på röntgenbilderna att inte ens ett otränat öga kunde ta fel. Det var första gången jag tvingades till ett längre uppehåll i mitt fotbollsspelande och det var också strax därefter jag slutade drömma om allsvenskan.
Med facit i hand vet jag att jag inte hade tillräcklig kunskap för att träna upp mig efter min första stora skada. Lathet stämde på ett sätt – men okunskap och ung dumhet stämde lika bra. Efter en skada krävs oftast dubbel träningsdos, och dessutom består träningen sällan av något som har med en fotboll att göra. Det jobbet gjorde jag som 17-åring inte tillräckligt bra.
Efter det där benbrottet har jag skadat mig en hel del. Ett gäng muskelsträckningar och annat som brukar komma med åldern har betats av, men utöver det har jag även bokfört två brutna båtben och en spricka i armbågsleden. Två gånger har jag åkt ambulans i matchkläder, och så sent som i somras hoppade jag på kryckor efter en rejäl smäll mot knäet.
Den smällen har nu efter en höst av läkarbesök kunnat diagnostiserats. Den här gången är korsbandet – alla fotbollsspelares mardröm – inblandat och för första gången ser jag nu slutet på min egen karriär. Har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig, så jag ristar inte in något i sten den här gången heller.
Nu väntar några månader av rehabilitering innan ett återbesök som i bästa fall ger beskedet att någon operation inte behövs. Den tråkiga rehabträningen kommer jag att sköta bättre än för 17 år sedan, men för första gången används inte målbilden där jag drar på mig matchtröjan i det mentala motivationsspelet. Nu är det annat som är viktigare. Att kunna sitta i ankarliften med sönerna eller att lira allehanda bollsporter hemma på gräsmattan kommer jag att ha på näthinnan de närmsta månaderna när jag sliter med rehabiliteringen. Det kommer att ge mig tillräckligt med energi.
