Stefan Carlsson skriver i dag att ett avgörande på Björkvallen skapar mer känslor än vad de överbetalda lyxlirarna i världsfotbollen kan frambringa. Och känslor är något som behövs inom fotbollen.
Vad är fotboll, om inte känslor? När de försvinner, försvinner då inte också fotbollen? Under ett antal år har mitt intresse för de stora ligorna dalat. När jag var liten var nästan – men bara nästan – kärleken till klubbar som Liverpool, Napoli och Köln lika stark som kärleken till den enda klubb som egentligen betyder något, IF Elfsborg. Idag kan jag dock inte uppbringa någon som helst entusiasm över tre poäng på Anfield, att aposteln Paulus inte längre kan titta ner på sin egen arena i Neapel utan får stå tillbaka för fotbollsguden Maradona eller huruvida Köln hänger kvar i eller åker ur Bundesliga.
Hur har det kunnat bli så? I mitt fall är nog förklaringen så enkel som att det handlar om avstånd. Spelarna tjänar sådana enorma summor att de inte längre känns mänskliga. De går runt med klockor som kostar en miljon kronor styck, de köper båtar som nästan är lika stora som Stena Danica och lyfter löner så höga att de överstiger vissa små länders bruttonationalprodukter. Varför ska jag bry mig om dem? De sitter på sina troner och lever sina lyxliv i ett annat universum.
Efter denna dystra inledning kan det vara lätt att misströsta. Finns det inget att glädjas åt och vad kan göras för att ta sig ur en negativ tankespiral?
När det gäller den förstnämnda frågan fick jag ett svar i veckan som gick. Sollebrunns AIK var på besök på Björkvallen i Vårgårda. Hemmalaget – mitt lag, Södra Härene IF – skulle göra sitt bästa för att försöka tvåla till gästerna på den vattensjuka konstgräsplanen. Segern satt dock långt inne. Först i den andra halvleken lyckades de grönas nyförvärv, Ted Hammar, lura sin motståndare och slå in sin egen retur i mål. Vad som därpå följde var mumma för en bitter gammal räv. Likt Roland Sandberg på sjuttiotalet sprintade den unge yttern på sina rådjursben ut mot hörnflaggan samtidigt som han kysste klubbmärket och skrek ut sin oförställda glädje. Hans rena och skära lycka fick det nog att fladdra till i hjärtklaffarna hos både en och två åskådare med grön hemvist.
Då kommer vi till den andra frågan. Alla lag har väl vid något tillfälle hamnat i en ond spiral av förluster och motgångar som känns fullständigt omöjlig att ta sig ur. Allt som tidigare har varit lätt blir plötsligt väldigt svårt. Bara att få syn på en fotboll på en gräsmatta i villaområdet kan få de metaforiska magfjärilarna att breda ut sina vingar. Betydligt klokare fotbollsfilosofer än undertecknad har gått bet när det handlar om att hitta utvägar ur detta tillstånd av fotbollsångest, men då Eje Andersson tränade oss i SHIF kom han på något som faktiskt fungerade. Istället för att hålla matchgenomgångar, då den psykiska krampen bara byggdes på, tog han med laget direkt till anläggningen där matchen skulle spelas. Vi fick inte byta om utan gick ut till den del av planen som låg längst bort från omklädningsrummet. Där lät han oss tävla. Det kunde handla om att ta steget ut från ett område när vi trodde att två minuter hade gått, att kasta ringar för att träffa pinnar och få poäng eller något annat som absolut inte hade med fotboll att göra. Till slut gav det utdelning. Stressen som gjorde att spelet låste sig släppte och vi började vinna matcher igen. Han gav oss tillbaka lusten för fotboll genom att få oss att inte tänka på fotboll.
När det är dags att mejla iväg denna text för publicering nås jag av beskedet att Elfsborg har lyckats med konststycket att spela oavgjort borta mot Värnamo. De gulsvarta, som under försäsongen pratade om att slåss om guldet i år och som under sommaren dessutom stärkte upp truppen med två hemvändare, kryssar återigen, denna gång mot ett lag i botten av tabellen. Snart ligger väl Elfsborg där också. Jaha, då var man förbannad igen. Känslor, vad vore fotbollen utan dem?
STEFAN CARLSSON
Födelseår: 1975.
Familj: Ja.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Larvs FK och Södra Härene IF.
Lokal favoritklubb: Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Styrelseuppdrag (sekreterare) i Södra Härene IF.
Grymt, Stefan! Du brukar skriva bra, men här briljerar du
”…sprintade den unge yttern på sina rådjursben ut mot hörnflaggan samtidigt som han kysste klubbmärket och skrek ut sin oförställda glädje. Hans rena och skära lycka fick det nog att fladdra till i hjärtklaffarna…”
Tack, Daniel! Dina ord värmer.