Roger Andersson skriver i dag om hur övernattningscuperna var den stora höjdpunkten under hans år som ungdomsledare.
Börjar med att konstatera att skrivkrampen börjar infinna sig. Imponerande att se mina skribentkollegor rapa ur sig text efter text till synes utan ansträngning. Och Jonas som lanserar bredsidor och helgens hetaste i parti och minut.
Jag berörde ungdomsfotboll i en tidigare krönika, och det är något som ligger mig varmt om hjärtat. Tänker lite vid sidan av, och tillbaka lite på den otroligt bra föräldragrupp jag hade runt laget under 10–11 års tid. Jag och min fantastiska kollega Marcus Brandin behövde aldrig fundera på tvättlistor, skjuts till bortamatcher, hjälp till kiosk med mera med mera. Vi hade engagerade föräldrar som fixade aktiviteter vid sidan av när vi spelade Eskilscupen i Helsingborg, grillade korv under en kvällsturnering i Emtunga, campade under dagarna 3 på Färgelanda Cup eller kom med en stock bananer till gamla Bil-Nilsson cup på Mjörnvallen.
Känns inte riktigt som jag tackat dom tillräckligt. Hoppas en del av dom läser detta, för även om det är ungdomslag vi pratar om så lägger man otroligt mycket tid som ledare och har man denna stöttning runt om så är allt så otroligt mycket enklare, TACK! Ni vet vilka ni är!
I dom unga åren var det enklare, lite mindre fokus på spelarutveckling och desto mer på glädje. Att få spelarna att gå hem och känna att idag var det riktigt kul, och få dom att längta tills nästa träning var målet. Ju äldre dom blev desto mer utmaningar ställdes man inför, vi ledare behövde komma betydligt mer förberedda till träning och match. Och här blev det lurigare, plötsligt fanns det både 2 och 3 läger på planen som alla hade olika ambitioner av vad dagens träning skulle innehålla.
Ett gäng gick på hörntänderna och ville vinna varenda duell på planen och hatade att förlora oavsett övning. Andra tyckte lagindelningen alltid var fel när det var matchspel på träningen. Några kom in i puberteten tidigt och växte 20 cm över en vinter, andra var glada över att bara vara med och några vägrade att ta på sig en rosa väst. Det var helt klart en brokig skara att försöka lotsa fram genom fotbollslivet. Men väldigt kul och inspirerande.
Ett sätt att lotsa detta gäng framåt var att åka på cuper. Känns som det är ungdomslagens möjlighet att svetsa samman gänget likt seniorernas träningsläger. Att sova ihop i en gympasal på luftmadrasser, känna odören från 15 tonårskillar och stå ut med den (enligt mig) ohyggliga musiksmaken var en prövning. Men gruppen blev tajtare, leendena fler och dessa cuper var årets höjdpunkter för killarna. Så det har varit värt varenda sekund och varje morgonstel rygg efter några nätter i en tveksam ergonomisk säng.
Precis som jag saknar ”tjötet” i omklädningsrummet från min aktiva tid som spelare så är det cuperna jag saknar mest från min ungdomsledartid. Och frågar man killarna så är jag ganska övertygad om att svaret blir detsamma.
ROGER ANDERSSON
Födelseår: 1971.
Familj: Sambo, två vuxna barn.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Elmer/Fåglum, Nossebro IF, Vårgårda IK.
Lokal favoritklubb: Vårgårda IK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Aktiv åskådare.
