Alexandra Roholt tar oss i dag med tillbaka till när sista etappen av AIF:s resa till allsvenskan startade. Det blir första delen av en miniserie om färden mot fotbolls riktiga finrum.
Vi har nått ljuset i tunneln. Vi har genomfört ännu en försäsong för att komma väl förberedda till den historiska OBOS Damallsvenska-premiären. Starten på serien var kanske inte riktigt som vi önskat. Det slutade med en förlust mot Brommapojkarna uppe i Stockholm, ren och skär besvikelse. Vi bröt ihop och kom igen inför Djurgårdens IF hemma. Mycket publik på läktaren och ett revanschsuget Alingsås IF på planen. Resultatet – inte som vi hade önskat återigen, men känslan var ändå att det var ett fall framåt.
Att steget upp i Damallsvenskan skulle vara tufft, det visste vi. Men oavsett hur mycket man förbereder sig så känns det som att vi måste ge oss själva tiden att växa in i det genom dessa prövningar för att sedan ta lärdom av dem. Och vi får aldrig sluta tro på oss själva, för vi har förtjänat den här platsen. Med det sagt tar det mig tillbaka till hur vi faktiskt hamna här och jag tänkte ta er igenom det i en liten miniserie.
Säsongen 2024: försäsongen började orimligt tidigt i vanlig ordning. Redan i december 2023 tyckte Joakim Carlsson att det var läge att börja köra igång efter att ha förlorat kvalet till Damallsvenskan med 7-0 mot återigen, BP. Nedbrutna var vi minst sagt och besvikelsen gick att ta på i omklädningsrummet när vi återvände. Om tomhet hade ett ansiktet skulle det vara vårt omklädningsrum där och då. Det kändes nästan som att det var slutet på en framgångssaga som inte fick det slut vi hade drömt om. Det som var positivt med den tidiga försäsongen var att vi gick samman som trupp. Vi blev varandras stöttepelare i en tuff period med tanke på att vi alla gick igenom samma sak med liknande känslor.
Där och då blev även målsättningen för kommande säsong tydlig: vi skulle vara topp 2 i Elitettan för att ta en av direktplatserna upp till OBOS Damallsvenskan. Kval var inget för oss. Som vanligt, spelare kom och spelare gick men majoriteten av truppen bestod och det kändes som att truppen var redo att ta nästa kliv. Den var en trupp som ville mer än att komma på 3e placering i tabellen.
Försäsongen såg precis likadan ut som den alltid gjort med Jocke, 15/15 löpningar och 40/20 löpningar i mängder för att sedan köra styrka efter det. Det kändes som att vi aldrig spelade fotboll. Förändring är inte nyckeln till framgång kan man tänka såhär med facit i hand.
Vi mötte damallsvenska Trelleborg i första träningsmatchen, vi vann och det var som ett styrkebesked. Vi gjorde en bra match och vi kände att vi var på rätt väg. Och vi fortsatte på vinnarspåret under försäsongen. Vi visste att det var så här vi behövde prestera för att nå vårt mål för säsongen.
Seriepremiären kom och vi började med Sunnanå borta. Till skillnad från tidigare säsonger så spelade vi med mer press på att vi förväntades att vinna. Dels baserat på att vi hamnat topp 3 tidigare säsong och hade blivit ett etablerat elitettanlag men också baserat på målsättningen i laget. Vinst i premiären med 4-0 och en drömstart på serien. Efter 7 spelade omgångar hade vi 24-3 i målskillnad. Att vår styrka har varit att vi alltid varit ett hårt arbetande och starkt försvarslag hade nu också förändrats till att bli en målmaskin. Var detta det vi behövde för att ta nästa steg?
ALEXANDRA ROHOLT
Födelseår: 1998.
Familj: Mamma, pappa & storebror.
Bor: Göteborg.
Klubbar i karriären: Henåns IF, Stenungsunds IF, Qviding FIF, Alingsås IF.
Lokal favoritklubb: Alingsås IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås IF.
