ANNONS:
ANNONS:

”Vi kan inte göra allting i april”

Fredrik Olsson skriver i dag om hur hjärta och hjärna har utvecklat Tifosi till att vara en del av många föreningars vardag.

Alingsås Tidning var nyss på besök och gjorde ett riktigt feel good-reportage hos oss i Gräfsnäs. Det lyckades på ett utmärkt sätt fånga den ena sidan av myntet. Den sidan är att vi faktiskt har fått arbeta väldigt hårt under många år för att vända trenden i ett gammalt företag. Och att omsättningen nu ökar och att vi nyanställer igen. Allt positivt. Eller?

Christian Stål ställde en fråga där svaret mest bara blev en klyscha. Är det inte farligt att växa så snabbt? Efter den frågan och den intervjun har jag funderat massor på det. Tycker våra första kunder att vi är en bättre leverantör idag än när vi startade igång och de fick all vår uppmärksamhet. Tycker vår personal att det är bättre att arbeta hos oss nu när vi snarare har för mycket att göra än för lite. 

Jag skall därför backa bandet lite och ger er en liten annan bild av det lokala föreningslivet. Vår bild. Bilden från den lokala leverantören av kläder och utrustning till föreningar.

Det är midsommar 2013. Min morbror hade fått nys om att både jag och brorsan var hemma från Stockholm. Vi tyckte att det var väldigt trevligt att från ingenstans bli bjudna på midsommarlunch. Där och då droppade Anders att han skulle sälja familjeföretaget (Lundgrens) inom ett år om ingen vill ta över. Han sa inget mer. Frågade inte om vi skulle ta över. Bara i förbifarten nämnde det.

Det satte igång mina tankar. Jag hade precis träffat en tjej. En Johanna. Hon hann knappt blinka innan jag både konstaterade att vi var ihop och att jag funderade på att flytta hem till Gräfsnäs och ta över familjeföretaget. Ytterligare några månader senare så hade jag signat avtalet med morbror och flytten gick till huset som min morbror taktiskt hade behållit ifall någon ville flytta hem för att ta över familjeföretaget. Johanna fick praktikplats i Trollhättan och snart frågade Mellbyborna om hon var Husfrun från Stockholm. Jag hade realiserat min dröm och samtidigt tvingat en underbar och för mig viktig person till ett tufft beslut som hon många gånger har ångrat. Typ varje gång det varit 1 grad och regn här och snö norrut. 

Jag har alltid tänkt, funderat och haft många idéer. Med åren stärktes en glöd inom mig. Ett driv. Jag vill framåt. Jag vill göra saker bättre. Det var med den energin jag tog mig an företagandet mot föreningslivet. Från början var det mycket romantik och lite affärer. Tog fram mallar för sponsring, försökte göra föreningslivet kontantfritt och återbruk av idrottspriser. Det blev mer idéer än affärer.

Jag tog dock med mig ett tänk från tidigare arbetsgivare. Att göra saker digitala. Min grundíde har alltid varit att när ideell tid försvinner så måste den ersättas med digitala lösningar. Vi byggde en lottplattform som heter stotta.se och vi började med tifosi.se. En digital lösning som skulle underlätta för föreningar vid köp av kläder och utrustning. 

Vi har testat oss fram. Med små medel har vi försökt att bygga ett smart system. Inte byggt för stort på en gång så att vi går bort oss totalt. Vi har gjort massor av misstag. Fortsätter att göra dem. De första kunderna fick mycket uppmärksamhet. Vi har gjort provningar för 10 personer på Lenavallen och för ännu färre på andra orter. I början sålde vi på vision. Berättade om ett system som halvt fanns i verkligheten och halvt fanns i min hjärna.

Det man fick höra visade sig stämma. Att det skulle ta lika lång tid att få den första kunden som det skulle ta att få 10 kunder sedan. Och 100 kunder efter det. Med mig på resan kom min nu ständiga följeslagare i affärslivet; Felicia. Hon gjorde allt i början. Tryckte, bokade order, hade provningar och framförallt var hon den som dolde våra svagheter. Samtidigt slet jag på med utveckling framåt. Två små barn lades tills ekvationen som redan innehöll två små företag.

Jag och Felicia myntade ett begrepp som lever kvar än i dag. I början använde vi det för att beskriva oss två. Hjärta och hjärna. Felicia stod för hjärtat och jag för hjärnan. Livet är inte så enkelt och vi hade så klart olika delar av båda sidorna. Men i relation till varandra blev det våra epitet. Hjärta och hjärna har numera övergått till att Hjärnan representerar vårt egenutvecklade system och Hjärtat representerar vårt engagemang.

Vi har behövt både Hjärna och Hjärta för att växa dit vi är. Men i april varje år så blöder våra Hjärtan. Det är april nu. Varje år skriver vi till våra klubbar i december. I januari. I februari.

”Lägg era order nu. För vi kan inte göra allting samtidigt i april.”

I år hade vi så mycket att göra under första kvartalet att jag gick och lurade mig att vi i år inte skulle få problemet. Mitt i allt gick jag och segade med inköpet av en ny tryckmaskin. Lika delar naivitet och att det var för mycket på mitt bord. Vi märker alltid problemen från samma håll. Från supporten. Folk frågar var order är. Vi kallar in mer folk men det hjälper inte. Det är seriepremiär för några lag varje vecka. Det är en lång kedja med sponsorer, storlekar och att lägga order. På det vill sponsorerna ha korrektur. Systemet klarar det mesta men där emellan landar det in order på mail som ibland försvinner i en ständigt växande mailkorg. I mitten står de arga spelare och ledare som inte är en del av processen. Som tänker att det inte är så svårt. Det jobbiga är att man varit en av dem. 

Det är här vi är just nu. Vi har vuxit som vi ville. Vi har 160 kunder runt om i landet men priset är högt. Jag ser det i ögonen på min personal som kämpar fantastiskt. Jag ser det i spegeln på mig själv och jag hör det från vissa kunder. Mitt hjärta blöder över att vi ännu inte är så bra som vi vill vara och för att vi i vissa delar inte längre har Hjärta nog till alla som förr. 

Jag sluter ögonen. Tittar bakåt. Ser manuella order på papper och mailväxlingar på över 60 mail för beställning av ett matchställ. Det var inte bättre då. Det finns inga ögon jag kan titta i när jag ser in i historien men jag vet att det inte är vägen till personalens välmående. Jag vet också att vi har kunnat fortsätta att bara ha personal som antingen bor i Bjärke eller kommer från Bjärke. Vi har gett många chansen att få arbeta i sin hembygd. Jag tittar framåt och vet var vi skall. 

Hjärnan är idag färdigbyggt till 80%. Vi använder fortsatt våra Hjärtan för att parera för bristerna i vårt system. Hjärnan skall dock bli så bra så att inköp av kläder blir ett självspelande piano för föreningar. Hjärtat skall inte längre behöva ta vid där Hjärnan inte räcker till. Hjärtat skall få vara ett positivt engagemang som driver föreningarna framåt. Jag hoppas bara våra hjärtan orkar slå tillräckligt hårt och länge så att alla som varit med på resan får känna hur bra det blev. 

Snart är det maj. Då lugnar det ner sig och man glömmer. Då ska jag ta mig tid att prata med Johanna om den där flytten hon alltid velat göra sen vi flyttade hit ned. Det kanske går att få till den och ändå fortsätta göra det roligaste som finns. Fast förresten. Då är det juni och fotbollsskolor skall ha kläder. Då börjar allt om. Och i juni är det ingen snö i Dalarna och även om det regnar här så är det i alla fall tio grader. 

FREDRIK OLSSON
Födelseår: 1981.
Familj: Sambo och två små pojkar.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Gräfsnäs  IF, Holmalunds IF, Stora Mellby SK, IK
Östria Lambohov, Reymersholms IK, Viking Södermalm.
Lokal favoritklubb: Gräfsnäs IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Leverantör av kläder,
utrustning, pokaler och annat smått och gott.

1 svar på ””Vi kan inte göra allting i april””

  1. Fredrik
    Ni är fantastiska och har hjälpt oss en hel del.
    Fortsätt med er grymma service och ert härliga bemötande.

    Robert Ranieli
    Alingsås IF

    Svara

Lämna en kommentar