I dag är Julia Gillqvist tillbaka med en ny text. Den här gången skriver hon om sin mormor, ett besök på Camp Nou och betonar vikten av att ha en personlig drivkraft.
”Jaha, ja det är väl den där fotbollen nu igen”. En klassisk kommentar från min mormor när vi konstaterar att vi inte har hörts på ett tag. Hon kunde – och kan fortfarande inte – begripa att jag håller på, år ut och år in. Ni är ju ändå inte bäst, ni är ju ändå inte med på tv. Ska man spela ska man väl spela på allra högsta nivå, tycker hon. Inte hålla på och fjanta runt. Men även om det kanske inte är att nå den absoluta toppen tror jag att de flesta har ett mål med sitt fotbollsspelande.
Jag har egentligen aldrig intresserat mig för fotboll på något annat sätt än själva tränandet och spelandet. Medan andra följde lag i både Allsvenskan, La Liga och Premier League var jag nöjd med mina tre träningar i veckan plus match. Det var knappt att jag följde svenska landslaget. Sitta i en soffa och kolla på fotboll i två timmar? Nej, det var inte min grej. Då gick jag hellre ut och sköt på garageporten eller trixade i trädgården.
Under påsklovet var jag och min sambo i Barcelona. Han är absolut inte fotbollsintresserad så döm om min förvåning när han insisterade på att vi skulle besöka Camp Nou. Jag motsatte mig in i det längsta men fick till slut ge mig. Dock är jag, såhär i efterhand, tacksam för att han envisades. Visst var det mäktigt att befinna sig på en arena där både det ena och det andra proffset har såväl spelat som svettats, och jag kunde till och med känna ett sting av avund. Tänk på alla de som har fått spela på ett sånt ställe och dessutom kunnat leva på att spela fotboll. Helt plötsligt förstod jag alla som har haft just det som målbild – vilken dröm! (I den här drömvärlden har man såklart väldigt bra självförtroende också och skräms inte av de ca 99 000 åskådare som sitter på läktaren).
Självklart får man lite perspektiv när man står på Camp Nou och läser om publiksiffran på Katebo. Två helt olika världar, men samtidigt två väldigt viktiga världar. Sett ur vårt lokala perspektiv behöver målet inte vara att nå den absoluta toppen. Målet kan såklart fortfarande vara att utvecklas och bli bättre, men också att få chansen att göra något som man tycker är roligt, eller bara känna sig nöjd med sig själv för en stund. Bara att slå några riktigt bra passningar – lagom hårda, välplacerade, tätt efter marken – i en passningskvadrat kunde i alla fall förgylla min kväll.
Oavsett om man har som mål att bli så bra man bara kan, att nå till den absoluta toppen eller bara att ha kul tror jag att det är viktigt att ha något att sträva efter. Så länge man har en personlig drivkraft tror jag att man kommer långt. Sedan om man hamnar på Camp Nou eller Katebo spelar inte så stor roll.
Jag måste också få avsluta med att skämmas lite. Förra inlägget jag skrev handlade om Friscos morsor – och härmed vill jag lyfta ytterligare två som inte nämndes då, nämligen Emelie Wrangmo och Linda Tomingas. Båda två har nyligen gjort comeback efter att ha skaffat ett eller flera barn och då kan vi räkna till hela åtta stycken aktiva och konkurrenskraftiga morsor (nio om vi räknar med Camilla). Dags för Friscopojkarna att byta namn till Friscomorsorna?
FAKTA JULIA GILLQVIST
Födelseår: 1991.
Familj: Mamma Marie, pappa Sune, systrarna Jennie och Sofia, sambo Gustav och hunden Charlie.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Södra Härene IF, Vårgårda IK, IK Frisco.
Lokal favoritklubb: Frisco, såklart!
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Representant i Friscos fotbollssektion.
