Elin Kängström skriver i dag om hur varje domare i varje match strävar efter att hitta en bedömningsnivå som passar de båda lagen.
Jag tänkte inleda denna veckans text med domarens kanske viktigaste redskap, pipan såklart. Den blir som ett komplement till det verbala och genom att variera signalerna utifrån situation kan du som domare nästan ”prata” med pipan. Med det menar jag att det exempelvis ska höras skillnad på signalen om det är en frispark eller en frispark och en grov utvisning. Ett återkommande inslag i mina drömmar är att jag dömer en match, ska blåsa en frispark, tar pipan till munnen och blåser men det kommer inget ljud. Jag tar i allt vad jag har i takt med att spelarna blir mer och mer frustrerade och börjar vråla och nästan ha ihjäl varann till slut. Men det kommer verkligen inget ljud ut pipan.
Jag är ingen drömtydare men för mig förmedlar det en känsla av maktlöshet. Kanske påminner det mig om när jag dömde mina första matcher och ibland när man skulle blåsa så hade man pipan lite fel och det blev ingen riktig signal. Då gäller det att vara snabb och blåsa en gång till, för har man väl tagit pipan till munnen är det alltid någon som har sett det och blir upprörd när signalen inte kommer. Just att ta pipan till munnen ska man akta sig för som domare om man inte har tänkt blåsa, för det blir som sagt alltid lite reaktioner om spelarna förväntar sig en signal. Det är ju givetvis inte meningen att lura spelarna. När jag började döma kommer jag ihåg att jag ofta tog pipan till munnen när jag såg en situation och tänkte att nu kanske jag behöver blåsa, men så blev det inte så, ajaj. Det gäller att tänka först innan du höjer pipan.
Men det jag egentligen ville komma till var att även när domaren väljer att inte blåsa, är det en bedömning. Antalet frisparkar under en match avgör ju inte hur många bedömningssituationer det varit för domarna. Det kan ha varit få frisparkar men många situationer där domaren valt att släppa fördel eller inte blåsa för att domaren bedömde att handlingen ej var bestraffningsbar. Även om regelboken är tydlig med vad som är bestraffningsbart är domarna individer och alla sätter nivån lite olika, det beror givetvis även på lagen som spelar. Vissa lag vill spela mer fysiskt än andra och så vidare.
Därför är det svårt att som domare tillämpa samma nivå i alla matcher. Du måste givetvis ha någon form av grundnivå utifrån hur du vill leda matchen. Men sedan får du känna under matchens första minuter vilken nivå som just denna matchen kan tänkas hålla för. Det är bra om man lyckas behålla den nivån matchen genom så att inte spelarna blir alldeles förvirrade. Vilket inte är helt enkelt i alla matcher. Nivån kan ju även behöva anpassas till viss del under matchen. I en jämn och avgörande match som hettar till i slutminuterna kanske du behöver sänka nivån lite och blåsa några enklare frisparkar för att inte tappa kontrollen helt. Det är som att balansera på en gungbräda och du vill hela tiden stå i mitten för att hålla en jämn balans. Det som kan vara klurigt är när två lag verkar vilja spela på helt olika nivåer. Om ett lag vill ha mycket fysisk närkamp och motståndarlaget vill att man blåser vid varje beröring (för att överdriva) kan det vara svårt att hitta en nivå som passar både lagen. I sådana fall får man oftast lägga sig någonstans i mitten för att båda lagen ska få möjlighet att rätta sig efter nivån utan att det blir helt efter det ena lagets nivå så att säga.
Summa summarum är det inte alltid helt lätt att som domare lägga nivån på matchen. Domaren har ju ett ansvar att som matchledare leda matchen från början till slut där alla inblandade ska vara så nöjda som möjligt efteråt. Vilket alla inte alltid blir av olika skäl. Men jag tänker att det ändå kan vara bra att ha med sig både som domare, spelare, ledare och publik.
ELIN KÄNGSTRÖM
Födelseår: 1997.
Familj: Sambo och dotter.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF, Hemsjö IF.
Lokal favoritklubb: Ingen.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Domare.
