ANNONS:
ANNONS:

”Jag pratade mer med Carro Berling än min fru”

Hårfager, karismatisk och utåtriktad.
Möt fotbollstränaren Kjell Larsson i en Fredagsstafett om tiden med LFK dam, tjötet med Holmalund och att en hård jargong fungerar även inom damfotbollen.
Dessutom berättar han om att energin faktiskt kan ta slut – även hos honom.

Kjell Larsson.001
KJELL LARSSON,
 52 år, hjälptränare i Rackeby IK, tränar i Asics löparskor,  sambo Annelie, dottern Nathalie 25 år och Jonathan 23 år, bor i villa i Sjölunda, behandlingsassistent på Statens Institutionsstyrelse, fotboll, golf och att resa är fritidsintressena, håller steget upp i Elitettan med LFK-dam som bästa fotbollsminne och Daniel Nordmark i Heimer som bästa spelare som han tränat.

—————————————-

Fem snabba: 
(Kjells svar i fet stil)
Långt hår eller kort hår
Parkera bussen på planen eller köra bussen på vägen
Damfotboll eller herrfotboll
Lockörn eller IP Framnäs
Vara sambo eller vara gift

—————————————-

De flesta känner dig som fotbollstränaren Kjell Larsson. Men har du lirat själv någon gång?
– Jag har själv lirat fotboll och började som knatte i Heimer. Men under ungdomen höll jag mest på med simhopp och simning där jag faktiskt var med på SM.
Men om vi ska återgå till fotbollen så har jag spelat i Vinninga, Saleby och Norra Härene. Sedan blev det också en halv säsong i Skara, men där blev det mest bänknötande.

Hur var du som spelare då om du skulle beskriva dig själv?
– Någon sa en gång att ”Kjell, du besitter en exceptionell snabbhet’ och till viss del stämmer väl det. Var dock mest bara en snabb och elak anfallare utan så värst mycket boll i kroppen. Men jag hade rätt karaktär och gav mig aldrig.

Hur kom det sig då att du tog klivet över som tränare?
– Det var 1996 när jag så smått började att hjälpa Lasse Larsson i Norra Härene som assisterande tränare. Sedan flöt det bara på och jag tränade Heimers ungdoms- och J-lag under några år. 2003 blev jag sedan assisterande i Heimers A-lag bakom Lasse Zetterlund.
2006 tog jag över Rådas herrar och 2009 var jag tillbaka i Heimer bakom Lars Svensson. Just Lars Svensson och Lars Zetterlund är väl kanske de tränare jag tagit mest influenser ifrån. Helt olika ledarstilar, men de gjorde det fantastiskt bra på sitt sätt.

Kjell under tiden i Heimer.
Kjell under tiden i Heimer.

Vad tycker du annars kännetecknar en bra tränare?
– Först och främst måste man ha kärlek till det man håller på med och gruppen man jobbar med. Sedan måste man vara en god inspiratör och pumpa in positiv energi i sin grupp. Lägg där till att man måste hata att förlora och förmedla detta till sitt lag och få dem att anamma detta. Det gäller inte minst i damfotbollen där mer av den varan måste in.

Apropå damfotboll. Robert Österberg nämnde förra veckan att du givit honom straffkommendering för att han varit och kollat på damfotboll. Detta för att efter ett par år senare varit en av damfotbollens främsta företrädare. Vad hände egentligen där?
– Robban har alldeles rätt i det han sa. Men att han fick straffträning beror mest på att han var målvakt och det finns inget härligare än att sätta dit en målvakt. Speciella figurer de där målvakterna!
Men jag hade knappt sett en dammatch vid den tiden och hade förutfattade meningar kring detta. När sedan frågan kom att ta över LFK inför 2012 kändes det som det fanns potential att göra en förändring.

Du tränade alltså LFK dam säsongerna 2012-2014. Det måste ha varit en fantastisk resa?
– Visst var det så. Först att få så mycket bra folk runt omkring sig som hjälpte till och sedan en spelande assisterande tränare i Caroline Berling. När hon kom in hade jag henne som måttstock i allt jag gjorde. Hon satte nivån helt enkelt och visade mig att jag kunde ta med mig min jargong från herrfotbollen in i ett damlag. Den lite hårda, men hjärtliga jargongen hade folk varnat mig för när jag tog över, men det fungerade utmärkt tycker jag.

Tjejerna anammade den stilen och tillsammans blev vi ett oerhört sammansvetsat gäng som gjorde det mesta ihop. Visst var jag säkert inte älskad av alla hela tiden, men jag tror alla kan vara överens om att det var en rätt fantastisk resa vi gjort.

Om det mest varit glädje under åren med LFK så måste kvalförlusten till Elitettan mot Halmia 2013 svidit rejält, eller?
– Ja, det var det. Vi vann serien borta mot Sil efter Marina Zirdums ”van Basten-mål” Då var det sån enorm glädje att vi vann serien. Man var ju i eufori och tyvärr smittade jag av mig för mycket av detta till tjejerna. För när vi skulle kvala mot Halmia var vi inte mentalt förberedda och åkte på storttorsk. Det var verkligen en lärdom vi tog med oss – en jobbig sådan.

En själaglad Kjell efter 2013-års serieseger.
En själaglad Kjell efter 2013-års serieseger.

Tungt 2013, men desto mer underbart 2014 när ni tog klivet upp kan jag ana?
– Visst var det så. För även om det satt långt inne kände jag att vi på något sätt skulle vinna serien. När vi väl gjort detta hade vi lärt oss från 2013 och firade betydligt lugnare. Sedan tryckte vi ner tjejerna i skorna ordentligt inför kvalet. Inget var ju klart!
Trots det blev det ett tungt resultat borta mot Kungsbacka, men känslan trots detta var att vi fixar det på hemmaplan. Och det gjorde vi ju också. En magiskt känsla!

Fast jag måste erkänna att på slutet var det tungt också. Överlycklig för tjejernas skull, med jag kände också en tomhet över att ”nu är det slut för min del”.

Trots framgångarna så bestämde du redan på sensommaren att du skulle sluta. Varför?
– Dels för att tjejerna behövde en ny röst, men även på grund av tiden. Jag var ju inte bara tränare utan lagets ”Koordinator”. Jag körde bussen, fixade mat, ordnade jobb åt laget och en massa annat. Energin tog helt enkelt slut. Räknade ut att vi hade 245 samlingar på 12 månader det sista året. Det var helt klart värt all den tid man la ner, men det var ohållbart i längden. Jag pratade ju mer med Carro Berling än min fru Annelie under åren i LFK…

Trots detta. Du var aldrig sugen på att leda laget när ni till sist tog klivet upp i Elitettan?
– Funderingar fanns väl. Framför allt då klubben inte gjort klart med någon efterträdare en bra stund efter säsongens slut. Jag tänkte ju verkligen inte lämna tjejerna i sticket.
Men jag hade själv varit i kontakt med ”Stisse” (Tomas Nilsson) i augusti samma år och snackat framtid. Och det kändes att LFK verkligen behövde en fotbollstränare. Inte en ”Koordinator”.

Vinnare av Årets Idrottsprestation i Lidköping 2014.
Vinnare av Årets Idrottsprestation i Lidköping 2014.

En annan sak du inte får göra lika ofta är att tjafsa med Holmalund. Hur var det med det förresten. Var det äkta?
– Visst fanns det en vibration där hela tiden. Jag och Micke Rosén triggade varandra och hade vi vunnit någon av matcherna (oavgjort i båda mötena) hade jag nog gått ner på knä och gjort en segergest framför honom. Vårt gnabb var dock riktigt bra för intresset för serien och det smittade av sig. Vet att jag var rätt hatad i Holmalund – men det älskade jag.

Idag är jag och Micke på ”god fot”. Vi ringer varandra med jämna mellanrum och tjötar. Han var faktiskt en av de tränare som jag rekommenderade för fotbollssektionen när jag slutade. Han har verkligen skapat något med damfotbollen i Holmalund och han är en riktigt bra tränare.

På lördag drar Elitettan igång för tjejerna. Hur tror du det går?
– Fem nya startspelare från de bästa klubbarna i trakten. Det känns bra tycker jag och i mitt tycke har laget potential att nå en femte, sjätteplats i serien. Det är också min förhoppning.
Saknaden av ”Marre” (Maria Johnsson) blir dock större än vad man kan tro. Hon var otroligt viktig för vårt anfallsspel ifjol med sina löpningar som öppnade upp för andra. Det blir förstås ett tufft år för tjejerna, men jag håller alla tummar jag kan.

Hur viktigt när det för den lokala damfotbollen att man håller sig kvar i Elitettan?
– Du, det är livsviktigt. Nu har man nått Eliten och börjat att få den där nödvändiga uppbackningen från omgivningen i form av kommunen och andra sponsorer. Då gäller det att ta vara på tillfället och se till att detta inte bara blir ettårigt. För att ta sig upp till Elitettan igen är inget man gör på beställning.

Nu agerar du hjälptränare i Rackeby i division sex för herrar. Är det inte svårt att ställa om från att träna ett lag som kämpar för att nå eliten jämfört med ett lag som mest lirar på skoj?
– Ja du. Kan väl säga som så att det ibland slår frivolter i hjärnan gällande detta. Man hade ju kunnat träna fyra-fem gånger i veckan med Rackeby också…
Men jag får lägga band på mig och skapa ett annat synsätt. Här är sammanhållningen det viktiga och det att föreningen lever vidare och mår bra. Jag trivs bra med tillvaron ute på Degeberg och jag försöker hjälpa Janne Magnusson så gott jag kan. Det viktigaste är att alla spelare och ledare trivs och mår bra. Resultaten får komma i andra hand.

Robert Österberg frågade också vilka skillnaderna är på att träna ett herr- respektive damlag? Hur är det med detta?
– Gällande min roll som ledare så svarar jag – Ingenting.
Hade som sagt hört mycket om skillnaderna innan, men jag har kört min ledarstil på samma sätt för både killar och tjejer och det har fungerat bra. Det viktigaste är att bygga en positiv känsla hela tiden som laget kan dra nytta av under 90 minuter på planen.

Spelmässigt skulle jag dock kanske främst lyfta fram att de individuella prestationerna på damsidan är viktigare än på herrsidan. Kan man plocka fram dem har man kommit långt.

Visserligen är du nu utan allt jobb med LFK, men du har ändå tusen järn i elden. Hur hinner du med allt?
– Jämfört med tidigare tycker jag att det är superlugnt nu. Men jag gillar att ha mycket omkring mig och jag hittar gärna på allt möjligt. Just nu river jag terrassen hemma. Sen försöker jag resa mer också och umgås med min sambo Annelie som fått se alldeles för lite av mig de senaste åren.

Apropå Annelie. Du friade efter många år till henne på fjolårets Lidköpingsgala. Många undrar om det verkligen kommer att bli något bröllop?
– Ja, det blev visst ett frieri under den härliga kvällen och det är klart vi ska gifta oss. Datum är inte satt ännu, men det kommer att bli detta år. Eftersom tjejerna i laget var med när jag friade så lovade jag ju dem att de skulle få vara med på efterfesten på bröllopet och det måste jag ju hålla.

En annan sak du inte har hunnit med än är att klippa ditt långa hår. Vad är egentligen grejen med det? Har du det kvar för att du tycker det är snyggt?
– Att jag sparade ut för första gången var att Carin Berling bad mig göra det. Hon ville att jag skulle vara den person hon gjorde sitt Gesällprov på när hon gick frisörutbildningen. Men så hade vi match den dagen hon hade provet och det blev kvar. Sen blev hon ju mamma och allt det där och jag började trivas lite med det långa håret.
Men i sommar hoppas jag att hon klipper av rubbet, för på nått sätt vill jag att det är hon som gör det.

Till sist ska du få skicka stafettpinnen vidare till någon annan lokala spelare, ledare eller eldsjäl. Vem har du valt och vad vill du fråga?
– Jag vill skicka den vidare till Sils assisterande tränare Kenneth ”KG” Gustafsson. Han är precis som jag en känslomänniska och vi har alltid varit i luven på varandra när vi mött Sil. Vår ”relation” var alltid speciell och jag vill fråga om han kommer att sakna matcherna mellan Sil och LFK i år, eller om han bara tycker att det är gött att slippa se mig vid sidlinjen?

VAD TYCKTE DU OM DENNA VECKAS FREDAGSSTAFETT? KOMMENTERA GÄRNA!

f66ef1b80887c5f59509bed33ca5db23b5jlBU.pdf-thumb

 

Lämna en kommentar