James Clark skriver i dag om Gothia Cup och resonerar kring om det är en turnering att i första hand njuta av eller att i förts hand försöka vinna. AIF-målvakten har provat båda delarna.
Vardagen rullar på och vips så var det min tur att bidra med ännu en text här på Lokalfotboll. Solen visar sig mer och mer, sommarkänslan börjar krypa fram och tankarna på en av fotbolls-Sveriges höjdpunkter med den.
För några veckor sedan läste jag i AT att Gothia Cup förmodligen inte skulle hålla till i Alingsås i år, vilket såklart är jättetråkigt för staden på många sätt. Men, även om jag ännu inte läst om något spikat, har jag hört ryktesvägar att cupen kommer till Alingsås trots allt. Det kan vara falska rykten men hoppas verkligen att det stämmer!
Gothia Cup är nämligen något som ligger mig som spelare varmt om hjärtat. Jag vet inte exakt hur många gånger jag spelat turneringen men oavsett ålder har det alltid varit fotbollsårets höjdpunkt. Min första gång var under 7-manna-perioden. Längesen, men jag kommer ihåg att vi bland annat fick möta ett lag från Sydafrika. Som liten knatte var ju det hur mäktigt som helst. Att få möta internationellt motstånd, oavsett nivå på fotboll, tyckte man alltid var mycket coolare än lag från Sverige. Det är en häftig grej när så många lag från så många olika ställen samlas på en plats och ”firar” sporten fotboll och framför allt den gemenskapen som kommer med den.
Med allt från invigningen på Ullevi, inskrivning på Heden och alla matcher runt omkring så var denna veckan alltid en vecka fylld med glädje. Trots att man ett år i princip kom helt sist i hela Gothia för ens åldersgrupp så var det inga sura miner för det. Som lag, särskilt i yngre ålder, var det ren glädje att vara mitt i all uppståndelse och fotbollen var sekundär. Något år fick vi spela match på Heden, platsen som kanske samlar flest människor. Jag tror inte vi spelare lyssnade hundra procent på vad tränaren sa just då eller fick ordning på någon vidare uppvärmning. Heden är ett ställe där många av de bättre och äldre lagen spelar och då var det ju såklart mycket mer intressant att ha koll på det som hände runtomkring. Heden och Göteborg ska ha sin ära men de gånger man lirat utanför i Kungsbacka eller Mölndal har inte upplevelsen varit sämre bara för det. Och samma sak hoppas jag att spelare, ledare, föräldrar och supportrar känner efter att ha spelat Gothia i Alingsås. Oavsett vilket plats man befinner sig på ger vetskapen att man deltar i en av världens största fotbollsturneringar en mäktig känsla.
Som sagt är det mycket mer än själva fotbollen som bidrar till upplevelsen och glädjen. Den har jag fått uppleva många gånger men jag har också fått vara med om att lägga allt fokus på själva fotbollen. De två gånger jag spelade när jag var lite äldre, Boys 16 och 18, valde min förening att laget skulle satsa på turneringen och försöka gå så lågt som möjligt. Det sociala och allt runt omkring fick ta ett steg tillbaka. Vi var där för att visa upp oss och för att vinna. En sådan satsning innebär att invigning, kolla på andra matcher, sola, umgås med folk inte fick plats på schemat. Istället efter match var det pastasallad, fräscha kläder och vila som gällde. Vilket var nödvändigt för att orka med. Tre matcher på tre dagar i gruppspelet måndag – onsdag och därefter två matcher på torsdagen. Tre matcher under en dag på fredagen, där första spelas tidigt på morgonen och sista sent på kvällen, och sen en eventuell final dagen efter det. Och i alla matcher ska man ge hundra procent för att vinna. Med de förutsättningarna förstår man att fokus på annat får läggas åt sidan för det krävs disciplin, rätt fokus och rätt prioriteringar för att orka med.
Det är blandade känslor över de åren vi valde att gå för det. Glädjen till turneringen kanske försvann lite och att göra en sån kraftansträngning kan vara idiotiskt om man inte har en någorlunda chans att ens ta sig till fredagens åttondelsfinaler. Får då kastar man bort hela veckan åt enbart fotbollens håll i onödan kan jag tycka. Kärnan i Gothia är väl ändå någonstans den folkfest och gemenskapen runt om fotbollen som uppstår?
Nu kanske ni sitter och undrar om uppoffringen var värt det? Första året i Boys 16 tog vi oss hela vägen till final på Gamla Ullevi men fick se oss besegrade med 1-0. Två år senare i Boys 18 stod vi där igen på Ullevis matta och efter 0-0 i matchen och en straffsparksläggning fick vi äntligen ta hem pokalen. Så ja, upplevelserna var olika men på grund av utfallen inte automatisk sämre. En annan typ av glädje bara.
Men oavsett resultat hit och dit var Gothia alltid något man såg fram emot och har varit en stor del av min fotbollsuppväxt. Även på senare år, när man inte får spela, är turneringen alltid något som lockar. Att få spendera lite tid i Göteborg, ta del av den fotbolls- och folkfest som Gothia för med sig och se ungdomarnas glädje i att får vara en del av den stora gemenskap och glädje som fotboll kan ge. Förhoppningsvis i år och många år framöver kan vi i Alingsås vara med och bidra till denna upplevelse och se den här på hemmaplan istället.
Avslutningsvis en liten uppmaning till er där hemma som på något vis är kopplade till föreningslivet: Sluta fundera på att anmäla ett lag till Gothia Cup och gör det!
JAMES CLARK
Födelseår: 1993.
Familj: Sambo, föräldrar, syster.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Solängens BK, IF Mölndal, Fässbergs IF, Alingsås IF.
Lokal favoritklubb: Alingsås IF och IK Frisco.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Målvakt i Alingsås IF.
