Fredrik Olssons sista text som gästskribent ägnar han åt en uppmaning till alla ungdomstränare. Och han tar sig fram till poängen på sedvanligt läsvärt sätt.
Gympalektionen var slut. Jag kände hur pulsen steg. Det här var den jobbigaste dagen hittills. På högstadiet hade puberteten smugit sig sakta på i stort sett alla mina jämnåriga kompisar. Men det hade i alla fall funnits någon enstaka hårlös kompis långt in på nian. När gymnasiet nu började visste jag att jag stod ensam kvar. Ett nytt omklädningsrum med bara nya kompisar som inte visste min bristande fysiska status.
Jag hade alltid varit ganska bra på matte men det jag hade blivit allra bäst på var att räkna ut vinklar. Jag hade självklart på mig handduken hela vägen och lyckades manövrera mig bortvänd till min dusch. Tyvärr var båda hörnduscharna upptagna och jag fick ta mittenduschen. Jag visste av erfarenhet att detta var ett förlorat fall. Inga matematikkunskaper i världen kunde rädda mig då det inte går att täcka 180 grader fullt ut. Jag kommer ihåg skrattet. Det var inte ett elakt skratt. Men ett väldigt förvånat skratt. Det satte sig ändå.
På vissa sätt var det här slutet på en lång process som kallas hår för hår. Eller puberteten. För det hade kommit hår. Problemet var bara att de bara syntes om man var riktigt, riktigt nära. Men strax efter började jag växa. Så snabbt att jag fick växtvärk och för första gången var tvungen att vila från fotbollen under försäsongen. Saker skulle fotbollsmässigt kulminera sommaren efter när tränaren i min nya klubb glömde att meddela mig att träningen startade en vecka tidigare än vad han tidigare hade sagt. I grunden inte så konstigt då jag hade fått totalt tio minuter speltid på hela våren. Här hade många spelare slutat.
Låt oss gå tillbaka lite. Jag växte upp i Gräfsnäs. På en tid när Gräfsnäs utan problem fick ihop ett lag på 14 killar i samma ålder. Fotbollen var min kärlek sedan jag lärde mig att krypa. Jag älskade bollen och dribblade som sig bör alldeles för mycket. Som tur var så var jag rätt snabb på den tiden. Kort sammanfattat så gjorde jag ganska många mål. Att vara lagets stjärna var en lycklig lott. Jag var ganska blyg som barn men fotbollen gav mig en status som jag är väldigt tacksam för. Den gjorde min barndom enkel. Det enda jag vill ha sagt med de orden i just den här texten är att det här inte är en snyfthistoria. Jag skriver den inte för min egen skull.
Fram till elvaårsåldern spelade vi alla på samma villkor. Rent relativt peakade jag nog där. Tidigare anonyma lagkompisar växte sedan förbi mig. Jag hade alltid varit liten men nu blev jag liten på riktigt. Trots det så lyckades jag ändå hävda mig okej i konkurrensen. På den tiden fanns det ett allianslag. Traktens bästa 14-åringar bildade ett lag genom uttagning. Det var ett förstadium till västgötalaget. Jag minns samlingen, spänningen, matchen. Jag minns det som att jag gjorde en riktigt bra match och hade tre assist. Sen är det ju så att det gäller samma regel för killars fotbollsminnen som deras sexpartners. Allt ska delas med tre. Så verkligheten var kanske ett eller två assist men jag höll verkligen på nivån.
Det jag minns allra tydligast är dock motiveringen jag fick. Bra, men för liten. Jag kan fortfarande i efterhand bli irriterad. Jag höll jämna steg med de jag spelade mot men jag var alltså för liten. Ett tillstånd som naturen skulle lösa av sig självt. Även en blind höna borde insett att om två killar är lika bra skall du välja den som inte utvecklats färdigt än. Där finns potentialen. På den tiden var vägen från allianslag till västgötalag till landslag helt avgörande. Det fanns betydligt färre scouter så förbundsvägen gällde för alla utom i Halmstad där de lyckades hitta både Turbo och Mikael Nilsson på annat håll.
För några år sedan fick jag ytterligare insikt i ämnet. Den underbara slumpen är att det var mitt eget favoritlag Southampton som gav mig den när de var på fotbollssymposiet i Skövde. De hade då en föreläsning som förklarade deras modell. En modell som måste beskrivas som ganska framgångsrik då de har fostrat spelare som Walcott, Lallana och Bale. De förklarade då att de hade satt i system i att satsa på fysiskt underutvecklade spelare. Som en mindre klubb i England kunde de inte få de största talangerna som alla slogs om men insåg att de kunde få de största talangerna som var sena in i puberteten.
I dagens tekniska samhälle har Southampton kommit ännu längre och mäter numera fysisk, psykisk och verklig ålder på alla ungdomsspelare. De vet exempelvis att alla spelare har en svacka precis efter man tagit fart på längden. De kan med dessa metoder ge alla spelare rätt matchning och stöttning genom de tuffa ungdomsåren. De väljer inte på felaktiga grunder bort spelare för att de är små. Det var väldigt befriande att höra.
Alla killar som spelat fotboll har ju sagt: “Jag hade nått allsvenskan om inte…”. Det här är inte min sådan historia. Tränaren som glömde att meddela mig fick faktiskt sparken på grund av uteblivna resultat. In kom tränare som trodde på mig och återskapade mitt självförtroende. Tack för det Raimo och Bosse. Under de här åren hade jag hela tiden min kärlek till bollen och sjukt bra stöttning hemifrån. Det är här jag vill stanna upp. Det här är anledningen jag skriver den här texten.
Den här texten är nämligen skriven till alla tränare som tränar barn i åldern 11-18 år. Snälla, snälla se till att hålla deras självförtroende uppe. Tro på dem. Ni kommer inte med data kunna mäta deras fysiska ålder men försök ändå fånga upp de sent utvecklade. Våga ge dem speltid även fast deras fysiska status gör att de inte platsar just nu. Och för all del, kalla dem till första träningen efter sommaruppehållet. För alla har inte samma uppbackning hemifrån som jag hade. Och får man då inte en Raimo och Bosse i rättan tid så förlorar fotbollen ett löfte. Och ett ungt löfte förlorar sin kärlek till bollen.
Det här var min sista text och jag tackar nu för mig. Jag lyckades behålla kärleken till bollen. Om jag bara tidigare hade förstått kopplingen mellan träning och match så hade jag såklart nått Allsvenskan. Så här 25 år senare så finns det egentligen bara en sak som fortfarande syns på mig. Eftersom det tog så lång tid för mig att komma i puberteten så vårdar jag allt hår jag numera har. Jag har därför aldrig hoppat på den manliga trenden med att raka…skägget.
FREDRIK OLSSON
Födelseår: 1981.
Familj: Sambo och två små pojkar.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Gräfsnäs IF, Holmalunds IF, Stora Mellby SK, IK Östria Lambohov, Reymersholms IK, Viking Södermalm.
Lokal favoritklubb: Gräfsnäs IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Leverantör av kläder, utrustning, pokaler och annat smått och gott.
