”De sju kilometerna gick lätt att trampa”

Alltså redan dags att skriva av sig på nytt och jag inleder här och nu på europeisk toppnivå. Jag gör det nämligen lycklig över att mitt favoritlag i Premier League, Manchester United, (äntligen!) har hittat rätt med en offensiv värvning efter sju sorger och åtta bedrövelser. Portugisen Bruno Fernandes har redan gjort avtryck i mitt och andra Man U-supportrars hjärta, helt plötsligt har vi en bergsäker straffskytt (ja, sätter man 2/2 från det avståndet är man bergsäker, det vet jag som gammal basketguru!) och dessutom både framspelare och avslutare av rang vad det verkar. Med honom i en lite tillbakadragen roll i anfallslinjen kan vi bli giftiga i jakten på Europa League-titeln denna vår och även ha chans att nypa den åtråvärda fjärdeplatsen i PL för att kunna delta i Champions League säsongen 20/21.

Hur jag kan kaxa upp mig efter ”bara” 1-1 mot Everton i söndags? Jo, för utan Bruno hade vi ”torskat” den matchen och på Goodison Park vinner man inte på beställning. Mitt enda besök på nämnda arena hittills härrör sig från december 2016 då en viss Ibrahimovic gav oss ledningen innan en inbytt ”dammvippa” med efternamnet Fellaini (stämmer, han är inte en av mina favoritlirare genom åren i ”Red Devils”!) orsakade en straff i slutskedet så att vi ”slapp” få med oss tre pinnar och bli åsyna vittne till att Zlatan skulle bli matchhjälte.

Men nu sitter det någon/några själar där i Vårgårda eller i ”potätesta´n” två och en halv mil bort och undrar: Håller inte han, Ohlsson, på Leeds?

Just det, så är det! Jag är en av de få på detta jordklot som håller på både Leeds United och Manchester United, lägger man sedan till ”kombon” att jag håller på både Södra Härene IF och Vårgårda IK på lokal nivå blir jag ännu mer unik. Kärleken till Leeds härstammar från Tipsextra-tiden, vilken sann fotbollsälskare på 70-talet med en genuin Stryktips-lapp på soffbordet framför sig minns inte Peter Lorimer, Allan Clarke, Billy Bremner &Co?!

Sedan kom en era när Leeds och dess styre ” inte hade alla hästar hemma”, mitt första favoritlag på brittiska öarna dansade ur högsta fotbollsligan i England och vilket lag var var då mer naturligt att tycka om än Manchester United, klubben som varken flygkrascher (likt den VM-året 1958) eller andra katastrofer verkar kunna knäcka! Fältherren på mitten, Bryan Robson, spjutspetsen Mark Hughes och reslige mittbacken Gordon McQueen (som kom från Leeds -78) med flera blev mina nya idoler och det var Man U jag från och med då brann för.

Sex gånger har jag varit på Old Trafford, däremot har jag aldrig varit på klassiska Elland Road i Leeds. Men nu kanske det kan vara läge? Leeds går riktigt bra i Championship och darrar man inte på manschetten så får jag ett delikat problem säsongen 20/21 vart PL-kosan kta styras och vilket lag som ska ligga mig varmast om hjärtat. Mitt svar idag är att jag kommer fortsätta älska båda lagen!

Slutligen vill jag bara berätta att ungefär samma scenario har det varit för mig i svensk toppfotboll. Jag hade viss förkärlek till Hammarby och Elfsborg i tidig skolålder. I ”Bajen” hade jag min namne med smeknamnet ”Kenta” (bror till kanske mer kände Billy Ohlsson) som förebild och mest besökta allsvenska arena var Ryavallen där Elfsborg gillades såsom hemmalag. Sedan spelade det kanske in att jag som pojklagsspelare i Hols IF tyckte om lag i gul-svart dräkt.

Men 1981/82, när jag precis blivit myndig, hittade jag mitt svenska lag jag ALLTID kommer att stötta. Jag hade förmånen att uppleva samtliga  hemmamatcher i UEFA-cupen på stora Ullevi för IFK Göteborg på väg mot ett oförglömligt guld i denna turnering. Alltifrån mötet med finska Haka i omgång 1, följt av matcher mot Sturm Graz och Dynamo Bukarest innan spanska Valencia eliminerades i kvarten och sedermera tyska Kaiserslauten rönte samma öde i semi.

Finalen mot Hamburg var nog den mest händelsefattiga match jag någonsin skådat, dessutom i svinkallt vårregn i Göteborg, men sent omsider med bara några minuter kvar gjorde Tord Holmgren 1-0 till ”Kamraterna”. En fantastisk födelsedagspresent på min 19-årsdag! Två veckor senare var vi på veckolång skolresa på Gotland med avgångsklassen på Alströmergymnasiet när returen skulle spelas i Hamburg. En klasskompis från Floda hade släktingar strax utanför Visby, så dit åkte vi fyra samhällsvetare med fotbollsintresse på våra tandemcyklar och fick vid tv-apparaten uppleva hur ”underdogen Blåvitt” pulvriserade de tyska favoriterna med 3-0 efter mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson (straff). De sju kilometerna tillbaka till vårt tältläger med S3-klassen gick sedan lätt att trampa i sena maj-natten, vi sjöng ”Heja Blåvitt” mest hela tiden (till och med Joachim ”Kimmen” Stenbäcken som var och förblir Elfsborgare sedan hans bröder Bengt-Göran och Tore spelat där).

Sedan dess är och förblir alltid IFK Göteborg det svenska klubblaget på elitnivå som får min support. Däremot tar jag avstånd från pyrotekniska idiotier och förnedrande ramsor som ”Hata GAIS” i 78:e minuten när klacken inte vet vad man ska skandera. Extra pinsamt eftersom GAIS inte varit i Allsvenskan sedan 2012!

Hoppas återigen att ni inte tröttnat, låt ert hjärta vara med och lev efter devisen ”Carpe Diem” så syns vi med gott humör och stort engagemang (Heja och inte Hata) på arenorna 2020!