Onsdag betyder som vanligt ett gästinlägg här på sidan. I dag är det Jessica Pettersson som spinner vidare lite på samma ämne Lasse Olovsson skrev om förra veckan – ungdomsfotboll.
Innan jag börjar printa ner mina personliga tankar om saker och ting, så vill jag ta tillfället i akt att gratulera till de två guld som Sveriges ungdomslandslag inkasserat under sommaren. Mäktigt!
Förra veckans krönika innehåll Lasse Olovssons syn på ungdomsidrotten och han kom lite lätt in på det ämnet jag tänkte benämna i min sjätte gästkrönika. Lasse beskrev bland annat en händelse kring en match där en förälder (dvs. en vuxen människa med ansvar) skrek, gapade och rent av saboterade en fotbollsmatch för både spelare, ledare och domare. Föräldern förstörde för ungdomarna, hen förstörde det som egentligen ska vara så roligt, att spela fotboll och i detta fall genomföra en match.
Det är för mig helt ofattbart att man som vuxen människa kan sätta sig själv och sina behov eller känslor framför sitt barns idrottsutövande och att helt glömma bort att det drabbar barnet ganska rejält. Jag kan bara föreställa mig hur pinsamt jag hade tyckt det var om jag som 12-åring hade hört mina föräldrar gapa och skrika från läktaren under mina fotbollsmatcher. För även om det absolut inte varit mitt fel eller att jag egentligen inte alls borde bry mig om det, så gör man det som 12-åring. Man skäms. Du kanske säger till dem i bilen på vägen hem, ber dem sluta, men i många fall så är barnets vädjan som bortglömd när nästa match blåses igång. Eller så vågar inte det oskyldiga och troligen ganska nedstämda barnet inte säga någonting. Kanske ingen säger ifrån utan låter föräldrarna stå där och gapa och skrika, match efter match. Kanske det bara pratas bakom ryggen och stackars 12-åringen får fortsätta skämmas och önska att de var kvicksand och inte naturgräs de spelade på… Det kanske går så långt att de startar någon form av mobbing inom laget, andra spelare kanske börjar viska och peka, börjar tycka illa om och börjar stöta ifrån.
I ungdomsidrotten ingår inte fula ord, svordomar, utskällningar, kränkningar, mobbing och annat obehagligt. Det ska i alla fall inte finnas där. Egentligen inte i idrott över huvudtaget men framför allt inte bland barn och ungdomar. Dessvärre är det oftast hos de vuxna som ansvaret ligger – hos de med större erfarenhet och mer pondus. Hos de med ansvar för barnen och hos de som dessa barn och ungdomar ofta ser upp till. Därför behövs det människor som i fall beskrivna ovan markerar att beteendet inte är okej, att föreningen inte vill ha den typen av supporters på sina matcher. Det kan vara ledare, andra föräldrar eller medlemmar i föreningen som hör eller ser vad som händer, dessa måste ta ansvar. Inte bara för 12-åringens skull utan för alla barn och ungdomar, ledare och domaren som befinner sig på planen och för föreningen skull. Personligen hade jag inte velat ha en gastande förälder till någon av mina 04-kids på våra matcher. Om vi ledare ständigt tjatar om att fotboll ska vara roligt, att de ska trivas i laget med mera, med mera, så är det väl också vårt ansvar att se till att tjejerna trivs och känner sig trygga i fotbollssammanhang. För många är det är en frizon, en plats där de får vara sig själva och då vill inte jag ha på mitt samvete att jag raserat detta genom att låta andra vuxna människor bete sig illa i närheten av mitt lag.
Givetvis ska detta också gälla beteendet mot domare. Mot de som bestämmer över matchen och de viktiga individer som ser till att vi faktiskt kan spela matcher under året. Ofta är det yngre förmågor som dömer barn- och ungdomslag. De har ansvar för att markera om någonting är fel men är också där för att lära spelarna vad som är okej och inte. Att som domare i en barn- eller ungdomsmatch få höra skällsord, gap och skrik från föräldrar eller ledare vid sidan av planen är inte speciellt roligt. Det är snarare en plåga och man önskar att tiden ska gå snabbt så man får blåsa av matchen och cykla hem. Snabbt. Matcher som spelas av barn- och ungdomar är inte på liv och död. Ett domslut som blir lite tokigt är inte hela världen. Det är inte alltid enkelt att se vem som gör vad när bollen befinner sig i mitten av en klunga spelare, som alla sparkar förvirrat omkring sig i hopp om att träffa bollen.
Ibland reagerar jag som ledare också på ett domslut och det sker oftare om domaren under matchen är okoncentrerad och fokuserar mer på läktaren eller telefonen än på själva matchen. Däremot försöker jag alltid att bita mig i tungan och inte säga någonting, inte ropa några extra ord och absolut inte fortsätta gapa om ord som ”MEN” eller ”DOMARN” kommer ur min mun. Jag vet ju faktiskt själv hur det är att stå där med pipan och försöka avväga om jag ska blåsa frispark eller om det var en schysst tackling.
Sammanfattningsvis så önskar jag att vi alla ledare, föräldrar eller åskådare som befinner oss på en fotbollsplan där barn- eller ungdomar spelar fotboll, försöker bidra till att inga hatiska ord flyger över planen. Att vi faktiskt markerar för de som beter sig illa att vi är där för barnens skull, inte vår egen. Förlorar våra barn en match så har de troligen glömt det redan halvvägs in till duschen, så länge inte du som förälder påpekar det eller vägrar bjuda på fika eftersom de spelade så dåligt. Vi kan väl åtminstone försöka uppträda på ett ansvarsfullt och rättvist sätt, mot våra spelare, motståndare, domare och övrig publik. Det blir så mycket trevligare med fotboll då…
