Fabian Andersson skriver i dag om premiärer i allmänhet och ett minne från när han sköt Borgstena i sank från elva meter.
Denna veckan tänkte jag avhandla den tiden vi just nu är inne i på säsongen. Det som av många inom den lokala fotbollen skulle kalla årets bästa dag. Premiären och säsongens målsättningar som kommer med den.
I helgen var det seriepremiärer för de allra flesta lokala fotbollslagen. Några har redan tjuvstartat, och några får vänta till nästa helg. Men överlag skulle man kunna säga att det var i helgen fotbollssäsongen drog igång på riktigt. För många, för att inte säga alla, som är verksamma inom lokalfotbollen är premiärhelgen ett datum som sedan länge är inringat i kalendern. Det är detta datumet som fått en att överleva en lång jävla försäsong, på sena träningstider, isade konstgräsplaner (även om det var värre på grusets tid) och åtskilliga löpmeter. Det enda som förtar glädjen lite är att premiärerna nu för tiden spelas på helt opersonliga konstgräsplaner runt om i kommunerna. Tiden när alternativen var få, och man fick spela på en gul gräsplan är förbi vilket gör lite ont i hjärtat.
Ju högre upp man kommer i divisionerna brukar det ofta låta från ambitiösa tränare inför premiären att ”träffar man rätt i år, så kan man bli att räkna med. Eller ”vi vill vinna alla matcher och gör vi det vinner vi serien”. Men ju längre ner i seriesystemet man kommer så är det ju faktiskt inte alla lag som går in i en säsong med målet att vinna serien, eller att ens slåss i toppen. Jag själv har under min extremt mediokra fotbollskarriär aldrig vunnit en serie, men jag har varit i alla sorters lag där målsättningen har varit otroligt varierande. Vinna en serie, hålla oss kvar, etablera oss eller bara ha jävligt roligt när vi sparkar boll tillsammans. Men det är när premiärhelgen är på antågande som allas målsättningar fortfarande är vid liv, känns rimliga, och drömmen om den perfekta säsongen lever. Sen kan den oavsett hur bra starten på säsongen är behöva att revideras på vägens gång. Ett bra exempel är från min egna spelarkarriär då jag på egen hand tog Borgstena från topplag till ett utskrattat bottenlag.
Det var nämligen så att när jag gjorde min första säsong i Borgstena hade man slagits i toppen av sexan året innan. Nu var målsättningen glasklar inför premiären och vi skulle ta minst en kvalplats. Vi inledde säsongen starkt, fem raka segrar innan det väntades en väldigt tidig seriefinal hemma mot Kronäng som också gått rent i inledningen. 1-1 och vår anfallare Patrik Wernklev går omkull i straffområdet – solklar straff. Undertecknad tar bollen under armen med gott självförtroendet och placerar den på straffpunkten. Lunchpizzan hade valts bort mot en kebabsallad denna fredagen och ingenting kunde gå fel. Förutom då att straffen brändes, Kronäng gjorde mål i anfallet efter och sen den dagen har Borgstena aldrig slagits i toppen igen.
När jag kom tillbaka till föreningen några år senare var det en helt annan inställning inför säsongen. Matcherna man hade ”chans” att vinna kunde räknas på en hand, men det var förbannat roligt även det. Och när man då, som totalt utskrattat lag, kunde skrälla ibland på grund av underskattning så var det nästan bättre än att vara ett topplag. Vi blev till och med kallade ”ett rätt risigt lag” av Östadkulles tränare i AT efter att vi skrällt till oss en 2-1 seger. Det var den finaste komplimangen vi fått!
Skämt åsido, oavsett om målsättningen är att vinna serien, ta fredagsölen i omklädningsrummet, eller att etablera sig som nykomling i en ny serie så är det premiärhelgen som sätter standarden för säsongen. Och trots att det kan skita sig även i omgång sex på grund av en straffmiss, så är det oftast i premiären de flesta lagen får en känsla för hur man står sig.
Så alla ni där ute som nu är igång med säsongerna. Stort lycka till, och glöm inte att kebabsallad innan match aldrig är fel – straffmissen till trots.
Fridens liljor!
FABIAN ANDERSSON
Födelseår: 1994.
Familj: Mamma, pappa, syster.
Bor: Borås.
Klubbar i karriären: Fristad GoIF, Borgstena IF och Fritsla IF som spelare. IF Elfsborg, Brämhults IK och Alingsås IF som tränare.
Lokal favoritklubb: Alingsås IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: F19-tränare i Alingsås IF.
Det finns få lag jag gillar så mycket som Borgstena! Distriktets finaste färger, bollar som hämtas i kohagarna, kolgrillade burgare efter matcherna och en fin inställning till amatörfotboll.
Det sämsta minnet var nog runt 2017 när Mjörn hade häng på kvalplats, och Borgstena var avhängda. Åsbogård(tror jag det var) och bombade in ett drömmål från distans som grusade mjörns förhoppningar om avancemang. När vi deppade efter matchen kröp det dessutom fram efter matchen att bottenlaget Borgstena hade lottat positionerna..