Maja Bertilsson skriver i dag om spelarvärvningar kontra att satsa på egna spelare, och att vi spelare inte bör byta klubb för sakens skull.
Inför varje säsong finns det många frågor att besvara; Vilka fortsätter? Kommer det några nyförvärv? Hur kommer truppen se ut? Och så vidare. Nu är försäsongen igång, träningsmatcherna har börjat och det är hög tid för tränarna att testa sina idéer och se vilken uppställning som funkar bäst. Laget börjar snart ta form, man får se vad nyförvärven går för och vilka luckor man behöver fylla efter spelarförluster. Jag vet inte hur det är för er, men jag upplever att de lokala spelarövergångarna duggar ganska tätt i Twitter-flödet. Men vad är anledningen till att så många spelare varje säsong byter lag? Och vad är det som gör att vissa klubbar väljer att värva nya spelare framför att bygga vidare på det man har?
Begreppet silly season gör sig ganska ofta i mitt tycke skäl för sitt namn. Vad jag kan tycka känns just lite “silly” är när man som spelare spelar en säsong i ett lag och hoppar vidare till nästa klubb kommande säsong. Visst kan det finnas många rimliga anledningar till att man vill byta klubb, men för mig har det alltid varit svårt att förstå. Inbillar man sig att det finns grönare gräs på någon annans fotbollsplan? Är man inte villig att vattna, klippa och ta hand om den planen man spelar på? En lite konstig metafor kanske men jag hoppas ni förstår vad jag vill säga.
Hade jag resonerat annorlunda om exempelvis HSK och Annelund haft ett damlag i division 1? Själv tvivlar jag starkt på detta då jag aldrig känt anledning att gå till en annan klubb, men man vet ju aldrig. På grund av studier valde jag att under ett par år flytta till Jönköping, men funderade aldrig då att jag skulle söka mig till en klubb där. Vad är det som fick mig att stanna kvar i Frisco? Varför pendla i dryga 1,5 timmar enkel väg från Jönköping till Katebo istället för att ta cykeln i 10 minuter till exempelvis Mariebo IK:s plan? Feghet? Dumdristighet? Kanske. Men jag tror att det handlade mer om den starka klubbtillhörigheten och lagsammanhållningen jag kände, och känner för Frisco, mer än rädslan för att testa något nytt. Och för mig kändes det fel, och kanske rentav lite själviskt, att under de säsongerna som det skulle komma att handla om, byta klubb bara av ren lathet och olust att pendla.
Kanske är min inställning i frågan färgad av att jag alltid spelat för en och samma klubb. En klubb som dessutom inte är känd för att värva mängder med spelare till höger och vänster varje säsong. Och kanske är det naivt att tänka att spelare stannar kvar, och att man kommer “klara sig” på de man har. Men jag tycker det mer visar på en tilltro till sina spelare och dessutom öppnar det definitivt upp chansen för spelare 12, 13 och 14 från fjolårets säsong att slå sig in i startelvan den kommande säsongen. Givetvis kan en ny spelare utifrån spetsa till en trupp, och det är självklart någonting man alltid välkomnar. Men det är också skillnad på att byta ut en halv startelva varje säsong, kontra att fylla på med några spelare till truppen. Jag tror att överdriven värvning kan rubba lagkänslan till det sämre och vad man får i spelskicklighet, förlorar man i sammanhållning.
Och visst jag kan tänka mig att ett klubbyte kan innebära en nytändning, mer speltid, nya vänner med mera. Och jag menar inte att man för att visa “klubbhjärta” behöver dedicera hela sin fotbollskarriär åt ett och samma lag. Jag efterlyser bara lite mer respekt för, och hängivenhet till, sina lagkamrater och sin klubb, både från spelare och klubbledningar.
MAJA BERTILSSON
Födelseår: 1999.
Familj: Mamma Susanne, pappa Anders, bror Niklas och syster Ebba.
Bor: Herrljunga.
Klubbar i karriären: IK Frisco.
Lokal favoritklubb: IK Frisco.
