Maja Hansson bjuder i dag på en personlig text om vad fotbollen betyder och har betytt för henne. Gästinlägget kryddas så klart också med en helt ny lika som bär.
Tanken har slagit mig flera gånger de senaste åren. ”I år är förmodligen mitt sista år”. Men så fort det kommer till kritan så når jag inte ända upp till hyllan för att lägga skorna på.
Tanken att lägga tiden på andra saker har varit lockande. Bli bättre på andra sporter, gå 100% in för plugget, lära mig måla. Ja, det finns många saker på min bucketlist. Och det som lockar mest är spontaniteten. Tänk så många gånger man har sagt meningen ”Nej, jag kan inte, jag har träning”. Att istället säga mening ”Absolut, jag har ingenting planerat” har frestat. Men mitt liv har bestått av en rund boll så länge jag kan minnas. Och trots att andra saker blir lidande, har jag vunnit allt i världen på det.
Jag har bildat mig ett kontaktnät som jag aldrig hade fått annars, fått en underbar sambo och fått bästa vänner där vänskapsbanden aldrig kommer brista. Att en fotbollskarriär kan ge en så mycket är för mig inte alls konstig. Fotboll är inte bara en sport, det är en livsstil. Och man träffar många personer som delar denna livsstil. För många kan det vara ofattbart att en träning inte kan skippas för en grillkväll, men de personer som delar denna livsstilen förstår fullständigt.
Kontaktnätet, sambo och vännerna skulle givetvis finnas kvar även om jag slutade med fotbollen. Men det finns mycket annat som vinns av att vara en del av ett lag.
Jag tror inte jag hade fungerat som människa utan att få utöva en lagsport. Fotbollsbubblan har alltid varit min frizon. Det är där jag kopplar av. Stressen från plugget kopplas bort, grälet om disken med sambon glöms av och att det är 29kr kvar på kontot en vecka efter löning känns för tillfället inte ens jobbigt. När man hoppar in i den ökända ”Vårgårda-bilen”, som numera ibland behöver utökas till två för att alla Vårgårda-tjejer ska få plats, är alla problem i världen som bortblåsta.
Att komma ner till Katebo är bland det bästa som finns. Att få träffa lagkamrater, tränare, kioskansvariga med flera och tjöta skit är något jag värdesätter. Jämfört med de klubbar jag varit i är Frisco den klubb som vinner med hästlängder när det kommer till hur familjärt det är vid klubbanläggningen. Alla som är där har med sig ett leende och bidrar till en god stämning där alla känner sig välkomna. Det är därför jag alltid kommer brinna för föreningslivet och hjärtat kommer alltid skifta i blått.
Men det bästa av allt när det kommer till att få vara en del av ett lag måste ju ändå vara att man får tävla varje dag laget träffas. Tävlingsgnistan får tändas och vinnarskallen får plockas fram. Det är inte mycket som jämföras med känslorna av att vinna och förlora. Och jag kan inget annat än att älska att se Bailey McDonoughs blick varje gång jag tunnlar henne i kvadden eller att höra Katti Ölvebos och Emma Bengtssons protester om att bollen är ute på tre-zoner, extra underhållande när de är i olika lag. Att sammanstråla med personer som älskar att tävla flera gånger i veckan är något som gör lagsporter unikt.
Mitt liv har bestått av en rund boll så länge jag kan minnas, och jag har vunnit allt i världen på det. Jag lever inte i nuet så mycket någon annanstans så som jag gör i fotbollsvärlden. Där och då är det endast två saker som står i fokus: bollen och laget.
Så avslutar vi med en lika som bär:
Penny Parnevik?
Olivia Sultan?
FAKTA MAJA HANSSON
Födelseår: 1994.
Familj: Pappa Börje, mamma Gunilla, syskonen Lisa, Sanna & Kalle, sambo Anton.
Bor: Ljurhalla.
Klubbar i karriären: Vårgårda IK, IK Frisco, Vara SK, Holmalunds IF.
Lokal favoritklubb: IK Frisco.
Nuvarande roll I den lokala fotbollen: Spelare i IK Frisco.
Det är lycka att se dig spela på kanten.