Jessica Pettersson är sist ut av våra gästskribenter för den här säsongen. I dag skriver hon om en hel del, bland annat att man borde glädjas åt egna framgångar istället för andras motgångar.
Då var det alldeles strax dags för mig att säga tack och hej, men först vill jag be er att läsa mina sista rader som gästskribent på lokalfotboll.se/0322. Varsågoda.
Jag vill först passa på att gratulera Holmalunds damer till platsen i Elitettan. Tittar man i backspegeln är det inte svårt att konstatera att ni är väl värda guldhattarna. Håller också mina tummar för att de tråkiga, men ack så viktiga, ekonomiska bitarna faller på plats så ni verkligen får chansen att visa upp er i Elitettan. Jag vill också gratulera FC Alingsås till avancemanget upp till femte divisionen. Imponerande att se Andreas Kjellströms viktiga arbete med killarna i laget. Det borde finnas fler som engagerar sig som du, fortsätt så!
Vill även ta tillfället i akt att meddela hur tråkigt jag tycker det är att inte Alingsås IF och Gerdskens BK lyckades ta klivet upp i trean, de båda lagen hade ju trots allt chansen. För den lokala fotbollen hade det varit oerhört trevligt med fyra lag i division tre. Nu hoppas jag att klubbarna på varsitt håll gör en satsning inför nästa säsong, och då kliver uppåt. Ännu tråkigare tycker jag det är att Annelunds IF åkte ner en division. Där hoppas jag dock att man skickar alla gubbarna på rehabilitering över vintern, för att sedan bygga upp laget framåt våren och till nästa höst kunna fira serieseger och uppflyttning. Ungefär så. Givetvis också tråkigt att Alingsås KIK, laget närmast mitt hjärta, åkte rätt ur division två, utan kval, ner till trean. Däremot tror jag inte att den trupp som spelat de två senaste åren varit mogen för spel i division två. Jag tror degraderingen till trean är någonting man ska se som positivt. Nu kan laget stabilisera sig, hitta en trygghet och framför allt få tillbaka glädjen igen.
Som ovan rader avslöjar så är jag på den linjen där jag önskar fler lag högre upp i seriesystemet, om lagen har kapacitet och spelarna är mogna för det såklart. Jag menar ju dock inte att alla våra lokala lag ska spela i seriernas tre högsta divisioner, men jag vill att de lag som har ambitionerna att gå högt ska lyckas göra det och de lag som trivs bra som mittenlag i femman ska stanna där. Degradering är aldrig roligt men man kan välja att se det som något positivt, starta en ny resa uppåt och bygga en stabilitet i laget. Kanske är det generationsförändring på gång, eller så har man en alldeles för tunn trupp för att kunna fightas mot lag med målsättning att kliva uppåt.
Det jag däremot inte kan förstå mig på, är hur hatet mellan våra lokala föreningar på vissa plan kan vara så stort. Jag köper att de måste få vara en liten rivalitet mellan föreningarna, spänning inför derbyn och extra gött att vinna mot grannlaget. Däremot köper jag inte, och kommer aldrig att göra, det extrema hat som kan uppstå föreningar och lag i mellan. Svordomar, kränkningar och annat äckligt som inte hör hemma på en fotbollsplan hörs alldeles för ofta i samma meningar där olika föreningar diskuteras. Det är inte okej att vuxna människor behandlar grannföreningen som pesten. Vad ger det för signaler till våra barn och ungdomar?
Hörde för några veckor sedan att ett lokalt lag (inte en hel förening) valde att avstå från spel i Kycklingcupen, då lagets ena ledare (en vuxen man i medelåldern) inte tyckte om den ena av arrangörsföreningarna och därför vägrade delta med sitt lag. STOPP, HALLÅ, KOM IGEN! Vad sänder detta för signaler till ungdomarna i laget? ”Tyvärr kids, ni får inte vara med och lira i Alingsås mest traditionella inomhusturnering för jag tycker inte om en av de föreningar som räddade cupen.” Det icke anmälda laget hade, mig veterligen, inga åsikter om själva cupen utan den ena ledaren hade bara ett sådant inbitet hat mot en annan förening.
Jag är ungdomsledare i Alingsås KIK, för den som fortfarande inte vet det, och vill givetvis att vår förening ska ha så många aktiva ungdomar som möjligt. Däremot vill jag spela matcher mot andra lokala lag, och givetvis vill jag vinna dessa matcher men inte till vilket pris som helst. Jag vill kunna tacka motståndarnas ledare efteråt, vara stolt över tjejernas prestation och önska dem lycka till i vidare matcher. Jag vill kunna gå på stan dagen efter, möta samma ledare och hälsa och gå vidare, utan några hard feelings.
För mig är det så svårt att förstå, hur man kan gotta sig i de andra lagens nederlag, eller förluster. Är det inte betydligt mycket härligare att glädjas med sitt eget lags framgångar. Om mitt favoritlag vinner mot grannlaget, så är det väl självklart att jag hyllar favoriten istället för att håna motståndarna. Varför skulle jag lägga ner en massa energi på att påpeka för motståndarna att de just förlorade, det är de väl högst medvetna om. Ett sådant beteende skapar bara en onödig hets och irritation. Fira din egen seger ordentligt istället, det svider minst lika mycket i motståndarnas ögon men du har inte gjort bort dig. Att detta fotbollshat finns på så här låga nivåer gör mig rädd, och jag tycker tyvärr det är konstigt att det bara några divisioner högre upp dör människor för på grund av att individer inte han hålla tillbaka sina känslor utan måste slåss för att visa vilket lag man håller på. Låter inte det väldigt korkat förresten, att man medvetet skadar en annan människa för att denne håller på ett annat lag än dig. Kom igen, hur roligt hade det varit om alla höll på samma lag..
Jag ska runda av nu, och jag ska försöka göra det på ett trevligt sätt. Som övriga gästskribenter vill jag passa på att tacka Jonas Mökander för förtroendet. Jag vill också tacka alla fantastiska människor som gett mig positiv kritik eller kommentarer kring mina texter. Speciellt tack till alla er som ansträngt er för att ta reda på mitt telefonnummer och skicka ett sms, eller sökt upp mig via facebook för att skicka ett meddelande. Tänk om de fanns fler individer som er, fler som spred glädje omkring sig och svalde sin stolthet genom att klappa någon annan på axeln. Jag hoppas på ett positivt fotbollsår 2016 och jag hoppas jag kan se några fler matcher än i år. Det är ju trots allt ganska roligt med fotboll.
Bra och välnyanserat inlägg om speciellt det ”hatet” som finns mellan föreningar och där jag som fotbollsdomare tyvärr alltför ofta ser den sidan av både spelare, ledare och framförallt publik inte kan visa varandra en respekt.
Där det alldeles för ofta tas till ”rasistkortet” när nåt händer men likväl där lag provocerar spelare med utländsk bakgrund på planen och från läktaren för att dom ska hamna ur balans och göra dumheter på planen.
Vi domare i AFDK jobbar fortlöpande med att försöka skapa en bra miljö för alla runt planerna men kan inte göra allt jobb själva utan klubbarna måste också gå ut öppet och ta avstånd från det avvikande beteendet.
Lycka till inför nästa säsong med en ny tränare och nya mål