Vårgårda IK har värvat flera starka namn på senare tid. Den här Bredsidan handlar uteslutande om det.
Vårgårda IK är sedan flera år traktens bästa herrlag. Även om det handlat om undre halvan i division 2 har VIK ändå klarat sig kvar utan kval eller överdriven dramatik. Man får nog också lov att säga att klubben etablerat sig på den här nivån med proffsiga matcharrangemang, en mycket fin anläggning och en del andra intryck som helt enkelt doftar elitfotboll.
Den här våren har satsningen tagit ny fart. Och också en helt annan riktning än tidigare. Sedan Mohammed Abdulrahman tog över som sportchef efter Peo Häggström tycks visionen om en lokal förankring försvunnit. Även om Häggström inte alltid lyckades hitta division 2-spelare i närområdet var det ändå en uttalad målsättning att bli bygdens lag. Guldkorn hittades också i form av exempelvis Richard Wartmark och Joel Sand, även om VIK även på den tiden sneglade utifrån för att hitta den där riktiga spetsen.
Något annat som Peo Häggström pratade om ofta var långsiktighet. Ibland fick jag till och med uppfattningen att den kommunikationen överdrevs, då klubben menade att man skrivit ett tvåårskontrakt med en spelare även om spelaren hade rätt att bryta kontraktet efter ett år. Men oavsett den detaljen fanns viljan och visionen om att erbjuda traktens bästa spelare en miljö där de kan fortsätta utvecklas och bidra till att VIK långsiktigt förstärker sin position och kryper närmare visionen om division 1.
Nu snackas det i andra termer på Tånga hed. Mohammed Abdulrahman har radat upp spektakulära nyförvärv med så väl allsvensk rutin som spel utomlands på meritlistan. Sportchefen har i intervjuer med Alingsås Tidning påtalat att spelarna inte kostar klubben något utan kontrakten är kort skrivna och är ur spelarnas synvinkel mest en nystart på karriären i hopp om att snart spela högre upp igen.
Om man bortser från den ekonomiska aspekten är det ändå en tydlig förändring i klubbens beteende. Den lokala förankringen och långsiktigheten är borta. Här pratar vi istället om ren kvalité som hämtas in utifrån på korttidskontrakt.
Frågan är vad det betyder för Vårgårda IK som klubb. Rent sportsligt bör det betyda övre halvan istället för undre i division 2, men det lär inte påverka positionen som bygdens lag särskilt positivt. Snarare tvärtom. Sedan sista höstmatchen har lokala kulturbärare och profiler som David Lager, Niklas Eriksson, Mattias Martinsson och Albin Gashi lämnat truppen. De har ersatts av minst lika bra spelare – troligen bättre – men med namn och karriärer som den genomsnittlige supporten måste googla på för att få grepp om.
Bra resultat och nya spelare kan samtidigt bygga en nyfikenhet bland anhängare och publik. Och i år finns alla möjligheter att resultaten blir bättre än någonsin, men det betyder per automatik inte bara bra saker. Åtminstone inte på sikt. Ponera att VIK vinner division 2 och går upp i divison 1. Hur ställer sig då alla kortsiktiga värvningar till en fortsättning 2021? Då är i alla fall min gissning att de inte spelar gratis. Och finns det då pengar att lösa den ekvationen?
Och hur redo är truppen för division 1 – eller ens en fortsättning i toppen av division 2 – om en halv startelva försvinner redan till hösten? Eller till och med innan årets säsong är färdigspelad, vilket ett par spelare har inskrivet i kontraktet. Inte särskilt redo, skulle jag tro.
Men även om den ändrade inriktningen hos VIK är anmärkningsvärd ska jag inte bara vara negativ. Ett lokalt topplag i division 2 vore så klart häftigt, och jag hoppas att klubben och organisationen står bakom och är redo för den utökade satsningen som Mohammed Abdulrahman sjösatt.
