Isa Gullbekk skriver i dag om hur hennes fotbollsresa började i Holmlaunds IF och hur hon tappade motivationen efter det som hände i samma klubb några år senare.
Ny vecka, nytt tema. Alla engagerade i en förening förstår att det är viktigt med en trygg förening, oavsett vilken aktivitet föreningen erbjuder. Låt oss backa bandet så att jag kan förklara lite mer om min historia.
Jag började min fotbollsresa när jag var fem år gammal. Farsgubben var på väg ner till Östlyckans Förskola där jag spenderade mina dagar. Någonstans runt Holmalyckan får han kontakt med Lotta Löfwenius som insisterade på att jag skulle börja spela. Något jag själv alltid velat och tjatat om då mina äldre systrar spelade och jag ville vara precis som dem. För er som inte känner till Lotta väl skulle jag säga att hon är driven, engagerad och väldigt bra på att tala för sin sak visade det sig, för sagt och gjort, femåriga Isa fick chansen (som ensam 98:a skall tilläggas) att lira boll med tjejerna som var året äldre. Min åldersklass skulle nämligen inte starta upp ett lag förrän året därpå. Första tiden var jättejobbig, men det kan vi gå in på vid ett senare tillfälle.
Jag körde på med träningar veckovis och spelade med lite olika åldersgrupper fram till att jag var ungefär sexton. Det var någonstans runt slutet på högstadiet/början på gymnasiet många tjejer droppade av sina fritidsaktiviteter, i synnerhet sport och idrott. Detta medförde att jag började tröttna på att alltid prioritera klubben, laget och fotbollen när jag inte fick samma engagemang tillbaka från mina lagkamrater och tränare. Jag valde då att kliva av.
Vi snabbspolar till ett par år senare, jag tror att jag var runt arton när jag stötte på en tidigare lagkamrat som hade gått till Hemsjö IF efter att vi spelade ihop i Holmalund. Hon övertalade mig att komma och träna med laget, under Lotta Löfwenius ledning. Lockande för någon som alltid känt sig väldigt uppmärksammad och sedd av både Lotta och hennes dotter Mimmi. Jag packar min fotbollsväska och tränar med Hemsjö i en vecka eller två, hinner med en träningsmatch innan jag får ett samtal från Mikael Prodér som då tagit över Holmalunds akademisatsning. Vi hade aldrig hörts vid tidigare, men med min lojalitet till min moderklubb var beslutet att gå tillbaka dit simpelt. En första säsong präglad av ryggskada, men ett oerhört sammansvetsat lag med fantastisk framgång.
Just Mikael Prodér är ett känsligt namn i lokalfotbollen och jag tänker inte lägga någon kommentar kring honom varken idag eller någon dag inom snar framtid. Det jag kan säga var att klubbens sätt att hantera den turbulenta situationen som uppstod inte var uppskattad av mig eller särskilt många andra i laget. Damsektionen väljer att dra sig ur klubben helt och hållet för att grunda det som tidigare var Alingsås FC. Ledarstaben ville att jag skulle vara med på resan, men med allt som hade hänt i stormvinden som blev under och efter Mikael Prodér hade jag tappat allt vad motivation, intresse och engagemang heter. Fotbollen kändes mer som ett påtvingat ”måste” och det var inte roligt längre. Jag valde därför att ställa skorna på hyllan och säga adjö på nytt till det jag tidigare känt absolut mest kärlek och passion till i livet.
Att avsluta en fotbollsresa (eller karriär som många vill kalla det) på grund av instabilitet i klubben sätt kändes oerhört jobbigt och det fattades en del av min personlighet under många år, fram tills att jag återupptäckte kärleken och passionen igen. Den här gången i en annan klubb, som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tänka mig som barn att jag skulle vara en del utav, nämligen Alingsås KIK.
En mer upplyftande text med samma tema kommer nästa gång, tills dess: ta hand om varandra.
ISA GULLBEKK
Födelseår: 1998.
Familj: Singel.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF, Alingsås FC, och Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Inget specifikt klubbmärke, hejar på alla jag känner.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås KIK samt hobbyfotograf med stark betoning på den lokala fotbollen.
Kasta inte skit på enskilda tränare och klubbar när du skriver nästa gång. Det skapar bara en otrevlig stämning på detta forum.
Jag har inte kastat någon skit, jag har bara delat med mig om min erfarenhet. Du får gärna ha en annan åsikt och/eller en annan erfarenhet, det är helt okej. Tyvärr delar vi den inte.