Ronia Gustafsson är tillbaka med en ny text. I dag skriver hon om allt från kosläpp och Mikael Prodérs stämma till tre sorgliga avsked som skett hos AFC.
Gräs, tunga besked och seriepremiärer.
Förra veckan blev vi omdirigerade från Alströmers något nedtuggade ”gräs” till Mjörnvallens b-plan, och helt plötsligt så sprang det 26 stycken fotbollsspelare och tog sina första steg och bolltoucher på riktigt gräs för i år.
Relaterar alltid första grästräningen till ett kosläpp. För det är ungefär så det ser ut, kalvigt, ovant och med ovanligt mycket sprattel i benen. Himlen öppnade sig och där stod jag med utsikt över kosläppet och Playa Mjörn, det var en vacker syn vill jag lova. Solen letade sig igenom molnen och jag förevigade det hela med en ”mental picture”. Fint.
Nåväl, jag tänkte dra nuläget hos oss i AFC, vi har hunnit spela tre seriematcher med a-laget och en match i utvecklingsserien. Vår huvudcoach Mikael Prodér åkte till Turkiet med Eija Feodoroff som är en så kallad tillslagsexpert för ett Tillslagscamp, och missade därmed de första macherna. ”Tar ni 9 poäng tills jag är hemma så lovar jag att sitta resten av säsongen på läktaren, i kostym.” Så det får bli kostym på den gubben resten av säsongen. Däremot är han varmt välkommen tillbaka till båset, då hans stämma är den som hörs utan problem ända från Mjörnvallen till Risön. Ännu en av anledningarna till att gå och titta på våra matcher faktiskt. Blir man inte taggad av en sådan coachning som han kör så är man nog döv.
En bättre start än så kunde det knappast bli. Laget har visat en oerhört stark moral som gick in och tog tag i taktpinnen från start. Vi har en bred och stark trupp där alla är beredda att ta chansen när den dyker upp, något jag tror kommer vara nyckeln för att kunna hantera den press och målsättning som finns på och inom laget.
Vi har inte bara haft kosläpp och seriepremiärer. Vi har haft tunga avsked som har gett ordet avslut en ny tyngd blandat med både sorg och acceptans. Hur svårt det nu än är att blanda dessa känslor, kanske omöjligt, så är det på något sätt det man måste göra. Acceptera och gå vidare. Vara glad för det som varit och hitta nya utmaningar på annat håll och sätt.
Vi har tre tjejer som tyvärr fått avsluta sitt fotbollsspelande på grund av svåra knäskador. Sophie Högrell, Anna Furberg och Alice Eliasson har alla tre fått ta beslutet att helt sluta med fotboll. Denna sorg och smärta man har sett i deras ögon och kroppsspråk gör inte ont bara i hjärtat utan också i själen. Det går nästan inte att beskriva i ord hur mycket man önskar att just dessa tre tjejer skulle få ett annat öde, och andra knän.
Jag har haft äran att spela och träna ihop med alla tre och det finns verkligen endast gott att säga om dessa tjejer. Inte bara som fotbollsspelare har de varit viktiga och duktiga, utan som personer i ett lag har de gjort laget så mycket bättre och trivsammare. De har alltid varit 100 procent professionella, positiva, drivande, engagerande, ambitiösa och omtänksamma.
Så härifrån, med respekt för de som inte längre kan eller får spela, så hoppas jag att alla som kan, gör det på bästa sätt. Och njut!
FAKTA RONIA GUSTAFSSON
Födelseår: 1993.
Familj: mamma, pappa och två yngre bröder.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF, Alingsås FC.
Lokal favoritklubb: AFC så klart.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Assisterande tränare i AFC.
