"Utövarna har känslor och behov"

Nu är det onsdag igen och dags för ännu en gästkrönika här på sidan. I dag är det Jessica Pettersson som levererar en mycket personlig och tänkvärd text. 

Lasse Olovsson skrev i sin första gästkrönika om olika ledartyper och dess beteende på fotbollsplanen. Jag har spelat fotboll i ungefär femton år och kan räkna till att jag haft fem huvudtränare och givetvis massvis med olika assisterande tränare, lagledare och materialare. Alla med olika bakgrund, erfarenheter och sätt att lära. En riktigt spännande blandning människor om jag tänker efter. De passar säkert in i Lasses förklaringar men det är inte så jag minns dem. Jag minns mer hur dem varit emot mig och hur jag har känt mig i deras sällskap, både på och utanför fotbollsplanen.

Att träna och leda ett flick- eller damlag tror jag är en något större utmaning än att träna pojkar och män. Jag kan med stor sannolikhet säga att de i flesta kvinnliga hjärnor ständigt pågår någon form av analysering, vilket jag dock inte tror sker i lika stor utsträckning hos män. Nu menar jag givetvis inte att jag som fotbollsspelare sprungit runt på matcher och tänkt på matematiska uträkningar eller hur jag ska lägga upp det hos mina föräldrar för att vinna diskussionen kring hur länge jag får vara ute eller inte. Däremot när matchen är färdigspelad kan jag fokusera alldeles för mycket på de ord jag fick höra, eller inte alls höra, under matchen. Var jag helt värdelös idag eftersom jag aldrig fick höra något positivt från bänken? Var det en dålig idé att jag provade skjuta fem skott, även om fyra gick utanför målet? Varför suckade alla när mitt inkast inte kom dit jag önskade?

Jag är imponerad över hur många manliga tränare det faktiskt finns inom damfotbollen, för de ska inte bara lära oss spela fotboll, de ska också försöka förstå varför vi ibland är ilskna som bin eller plötsligt kan bli ledsna helt utan en märkbar anledning. Det kan inte vara lätt som ledare att handskas med ett gäng trotsiga tonårstjejer, för även om man har egna barn så känner jag inte jättemånga män som har femton döttrar i samma ålder.

Jag minns speciellt ett tillfälle, en seriematch på bortaplan. Jag och min kille hade gjort slut samma dag, och även om det inte var något superseriöst förhållande vi brutit upp ifrån så var jag ändå ledsen. Under matchen hände någonting, troligen fick jag en smäll eller ramlade, jag vinkar att jag vill byta och väl vid sidan slänger jag mig ner i gräset och brister ut i gråt. Jag hade då turen att ha en fantastisk tränare, han lät mig ligga där och gråta, det var helt okej och precis vad jag ville göra då. Vid sidan hade vi också en kvinnlig lagledare, som kramade mig och gav mig en tröja. Precis vad jag behövde. Hon frågade varför jag var ledsen och ur tårarna fick jag fram anledningen. Då upphörde frågorna, inte heller något tjat om jag orkade spela eller om jag kunde sluta gråta. Jag behövde få vara ledsen där och då, och det fick jag.

Denna fantastiska manliga ledare i berättelsen ovan, är den absolut bästa jag har haft. Inte nog med att han fick stå ut med en trotsig tonåring, han fick mig även att inse att jag faktiskt var en trotsig tonåring och hjälpte mig att se på saker lite annorlunda än jag tidigare gjort. När han skulle sluta som tränare för mitt lag så minns jag att han nämnde att jag gjort en fantastisk utveckling och då menade han inte främst på fotbollsplanen utan även som person. Jag hade gått från att vara en gnällig och trotsig fotbollsspelare till att bli en bra lagkamrat och bättre spelare. När han lagt tränarrollen åt sidan klev han in i föreningens styrelse, och när han där skulle tacka för sig ringde han upp mig och tyckte att jag skulle ta en plats i organisationen runt föreningen. Hade det inte varit för honom så är nog risken stor att jag inte alls befunnit mig i den roll jag gör idag. Jag kände, och känner fortfarande, ett enormt stort förtroende för denna man och när han berättade att han tyckte att jag skulle passa så bra in i Alingsås KIK:s styrelse så blev jag otroligt smickrad. Jag kunde inte säga nej, vilket jag idag är enormt glad att jag inte gjorde. Så återigen – tack Mikael, för att du fick in mig på helt rätt spår.

Möjligen är det nu någon som tänker att, jaha vilken fantastisk solskenshistoria eller att jag har haft tur som fått uppleva den typen av ledare, som inte bara såg mig som fotbollsspelare utan även som person. Givetvis är jag enormt tacksam för det, men visst har jag stött på motsatsen också. En typ av ledare jag tyvärr tror är något vanligare, och speciellt inom damfotboll eller damidrott överhuvudtaget. Ledare som endast ser utövare av den sport de brinner för och inte kan förstå att utövarna har känslor och behov. Ledare som värderar individerna efter prestation och därmed indirekt nedvärderar de individer som kanske inte är några stjärnor på planen, men som tränar ihärdigt och kämpar så gott de kan. Jag anser att alla människor är lika mycket värda, oavsett om man gör tio mål eller startar varje match på bänken.

Vill passa på att klargöra att jag pratar utefter mina egna erfarenheter och att det är mina åsikter och tankar jag behandlar. Ingen vetenskaplig studie eller fakta från europeiska topplag. Jag brinner för ungdomsfotbollen och främst den på damsidan, och det är också där jag tycker det är som viktigast. Att ledarna inte bara ser forwards, målvakter och mittfältare utan även personer med känslor och tankar. Jag har tyvärr sett på väldigt nära håll, hur spelare byter förening eller lägger av med fotbollen, för att de inte drar jämt med ledaren. Oftast handlar det då inte om att de har olika syn på positionsspelet eller uppställningen, utan snarare att de inte känner att tränaren lyssnar och förstår, eller ännu värre – inte bryr sig.

Det finns ett tillfälle under min tid som spelare, som jag minns väl men egentligen önskar jag kunde glömma. Det var under den tiden vårt damlag spelade i division tre, själv spelade jag mest bara i B-laget, men åkte med som supporter på alla A-lagets matcher. Innan den här matchen får jag ett samtal av tränaren, han undrar om jag inte kan plocka med mig mina skor och benskydd eftersom de har ont om avbytare. Självklart gjorde jag detta, men av tidigare erfarenhet frågade jag i omklädningsrummet om jag verkligen skulle byta om nu direkt eller om jag skulle avvakta och se hur matchen blev. Fick till svar att jag skulle byta om och värma upp ihop med de andra, det skulle nog kunna bli snabba byten eftersom flera spelare var lite halvskadade. Matchen startade och mycket riktigt, under matchens gång skedde flera byten och till slut sitter jag där på bänken bredvid två skadade spelare. Ytterligare någon frågar om den får byta och jag tar för givet att jag ska spela, men inte. Tränaren meddelar då att det inte finns någon att byta med. På träningen dagen efter står samme tränare och pratar om gårdagens match, han informerar hela laget om att vi inte hade några hela avbytare att stoppa in, vilket troligen var anledningen till förlusten. Där sitter då jag, som under matchens 90 minuter suttit på bänken. Ombytt och klar, redo att hoppa in, men istället för att låta mig spela fick mina lagkamrater bita ihop och kämpa, även om de knappt kunde springa. Jag minns att jag kände mig enormt värdelös, först efter matchen men sedan efter träningen. Någon vidare förklaring fick jag inte av tränaren, i alla fall inte värdig nog att jag minns den. Jag kan även tillägga, att så fruktansvärt värdelös var jag inte, att jag inte skulle kunna göra ett inhopp. Även om det var precis så jag kände. Jag kände mig bortglömd och utfryst, hemska känslor som tyvärr hängde kvar ganska länge.

För att knyta ihop och sammanfatta. En fotbollstränare är så mycket viktigare än de många gånger inser själva. De handskas dagligen med människor, som i sin tur är fyllda av känslor, tankar och behov. Det gäller att då kunna hantera allt detta på rätt sätt. Man bör vara noga och framförallt medveten om vad man säger och vad man inte säger. Behandla alla spelarna lika, oavsett fotbollsmässig kunskap och erfarenhet och inse att är alla faktiskt är precis lika mycket värda.

Facebook

Twitter

Email