Maja Bertilsson längtar efter att kliva på Katebovallens gräsplan – där hon tycker att Frisco ska plocka sina poäng i årets division 1.
Våren är här och det känns i luften att seriepremiären kryper sig allt närmare och till helgen väntar försäsongens sista träningsmatch. Ett par tydliga tecken på att försäsongen närmar sig sitt slut; Allsvenskan har dragit igång, underställ börjar kännas överflödig och framförallt att gräset på Katebo börjar blir grönt. Och i takt med att seriepremiärs-fjärilarna i magen vaknar till liv, börjar också längtan till gräspremiären bli olidligt stor.
Okej, ska jag vara helt ärlig så brukar de första träningarna på gräset inte vara de roligaste. Att på ett ojämnt underlag vars mjukhet adderar minst 10 kilo till kroppsvikten och som gör att anklarna ger vika allt för många gånger försöka genomföra en vettig träning är minst sagt en utmaning. Lägg där till att bollarna studsar oförutsägbart och gör så att enkla passningar och mottagningar känns omöjliga och det är lätt att irritationen växer sig stark och tvivlet på att man ens borde spela fotboll i takt med den. Men efter ett par träningar och allt eftersom att passningar börjar sitta och löpsteget börjar kännas något så när normalt börjar glädjen till fotbollen leta sig tillbaka in i själen. För även fast jag uppskattar konstgräset för den funktion det fyller under försäsongen, finns inget som kan jämföras med att spela fotboll på naturgräs.
Förutom att naturgräs-varianten av Copa Mundial är betydligt skönare än den avsedd för konstgräs och att man slipper hitta små gummikulor precis överallt i lägenheten, vet jag inte exakt vad det är som gör att jag trivs mycket bättre på naturgräset. Kanske beror det på att jag alltid varit bortskämd med de fina gräsmattorna på Katebo. Fast ska jag vara helt ärlig så spelar jag hellre på en halvtaskig gräsplan än att spela på konstgräs. Förutom att jag känner mig tryggare i mitt egna spel på det naturliga gräset, ger det också alltid en extra boost när man hör motståndare börja klaga på hur det inte går att spela ordentligt för att planen är för ojämn eller att den är för kort för att slå djupledsbollar på. Ja, ni som var och såg matchen mot Skultorp i höstas har nog en bra förståelse för vad jag menar.
Men visst innebär också att ha naturgräs på sin hemmaplan en omställning när man bortamöter konstgräslag. Och när planen är så pass liten som den är på Katebo innebär det förutom ett annat underlag också allt som oftast att ytorna känns enorma på ett konstgräs med normalmått. För på samma sätt som motståndarnas djupledsbollar gärna rinner hela vägen ner till vår målvakt eller ut över kortlinjen, har våra ibland svårt att nå över backlinjen på bortaplan. Jag tycker ju att behöva anpassa sitt spel till underlaget är lite en del av charmen, men det gäller ju åt bägge hållen.
Seriepremiären på Katebo är ruggigt nära nu och som jag längtar. Nog lär det smita ut en hel del inte allt för fina ord när bollen oväntat studsar upp precis när jag ska ta emot ett pass, och jag hoppas att fotlederna står emot de snedtramp som blir under de första träningarna på Katebo. I år känns det extra viktigt för vår del att få spela alla våra hemmamatcher på Katebo. Och efter att ha gjort lite snabb, inte hundraprocentigt tillförlitlig research, har jag kommit fram till att 6 av 11 bortamatcher för vår del kommer spelas på konstgräs. Därutöver kan det ju givetvis tillkomma någon, lite beroende på väder och vind. Och även om vi kommer lyckas ta några bortapoäng är det ändå hemma på vår lilla naturgräsplan på Katebo jag tror att vi har störst chans att plocka poäng. Så nu hoppas jag på fortsatt fina vårdagar med mycket solsken så att vi snart kan beträda det sköna gröna naturgräset. För det är först då det känns som att säsongen dra igång på riktigt.
MAJA BERTILSSON
Födelseår: 1999.
Familj: Mamma Susanne, pappa Anders, bror Niklas och syster Ebba.
Bor: Herrljunga.
Klubbar i karriären: IK Frisco.
Lokal favoritklubb: IK Frisco.
