Ia Gullbekk fortsätter i dag att skriva om sin karriär och om hur hon hittade tillbaka till fotbollen i Alingsås KIK efter tiden i Holmalund.
Ny vecka, samma tema. Min tidigare text handlade lite om min egen historia som fotbollsspelare och baksidan av en icke så väl fungerande förening. Idag vill jag passa på att lyfta min nya klubb, Alingsås KIK.
Jag gick med i föreningen någon gång i augusti 2022 (det är en gissning från dåligt minne). Min tanke från början var att ansluta till det så kallade ”motionslaget”. Jag hörde av mig till en tidigare lagkamrat som var spelare i A-laget för att se om hon hade information om vem jag skulle kontakta. Hennes respons var att jag skulle komma ner och träna med laget som då huserade i division två, alltså A-laget där hon själv spelade.
Jag hade inte spelat fotboll på ungefär fem års tid och helt ärligt inte lagt något krut på konditionsträning under de åren jag inte var aktiv. Tveksam och lite lätt vettskrämd skrev jag tillbaka att jag inte trodde att jag skulle passa in där med tanke på min då katastrofalt dåliga kondition. Jag tog upp situationen med mina föräldrar och hade förväntningen att vi skulle bolla olika alternativ. Den första reaktionen jag fick var hånskratt och en kommentar som löd något i stil med ”ska du spela i ett motionslag utan tävling och bara massa skoj och skratt?”. Där någonstans insåg jag väl mitt misstag. Jag är inte den typen av människa som kan gå in i en uppgift med mentaliteten att bara ”ha roligt” och inte sätta någon större press på min egen prestation.
Att byta färg från röd till blå var något jag aldrig skulle våga överväga när jag var yngre. Holmalunds IF var hela mitt hjärta, hela min passion. Jag avslutade hellre min fotbollsresa där än att vända mig någon annan stans när tumultet i klubben blev för stort.
Jag fick tillbaka känslan av att vilja ha ett sammanhang, en gemenskap och ett syfte. Jag saknade fotbollen och inte bara att få sparka på en boll, men att få vara en del av något större än bara mig själv. Det är här någonstans, under sommaren 2022, jag bestämmer mig för att ta kontakt med Minou. Hon övertalar mig att komma ner och träna med laget som då huserade (och nu är tillbaka) i division två. Jag fick numret till huvudtränare Jörgen Andersson, men jag har lite lätt telefonångest, så jag knäppte bältet och tog mig ner till planen under ett träningstillfälle och satte rumpan på läktaren vid gräsplanen. Nu i efterhand har vi skrattat åt den dagen, jag och Jörgen, för han uppfattade mig som en sur storasyster som var där för att skälla på honom. Bless his soul. Det var inte mitt mål, givetvis. Vi kom överens om att jag skulle komma ner och känna på det till nästa träning. Sagt och gjort. Från den dagen var jag tillbaka i spel (eller ja, på papper), tillbaka i det sammanhang där jag känner mig mest bekväm och det jag känner är något av en självklarhet att jag ska vara en del av.
Rädslan att klubben med styrelse och sportgrupp inte skulle leva upp till mina förväntningar var stor. Historiken i Holmalunds IF satte sina spår och låt mig vara helt uppriktig, jag hade fördomar kring Alingsås KIK från mina många år på Brogårdsvallen. Vi var ärkerivaler för sjutton gubbar. Det var inte enkelt att kliva in i den (extremt fina) nyrenoverade klubbstugan, men det hjälpte att jag hade ett par tjejer från tiden i Holmen som jag hade spelat med tidigare. Jag kan inte säga att jag kommer ihåg mina första intryck direkt, mitt minne är inte särskilt bra. Tiden rullade på och jag lärde känna fler och fler personer. Jag insåg snabbt att föreningen har ett stort utbud av aktiviteter och ideellt arbetande personer som lägger ner fruktansvärt många timmar i veckan på att vi som lag men också föreningen i stort ska ha så bra förutsättningar som möjligt. Det är alltid en balansgång med att arbeta inom föreningens resurser och budget, men samtidigt tillhandahålla en utvecklande miljö för spelare och ledare. Något jag märkte snabbt att klubbens styrelse, med ledning av Jessica ”JP” Pettersson som ordförande, tar på allra största allvar.
Till skillnad från min tidigare erfarenhet i Holmen så är JP en extremt engagerad person och hon förstår precis vad klubben och laget behöver. Hon är en delaktig pusselbit och finns tillgänglig på plats mer än vad jag förväntade mig eller någonsin hade drömt om. Som ni förstår har jag inte ångrat mitt beslut en sekund sedan jag hoppade på det blå tåget, nu hoppas jag bara att kroppen håller för en hel säsong…
Som ett avslut till det här vill jag tacka alla ledare, spelare, tränare, coacher och alla runt omkring vår fina förening som gör den till vad den är. Glädje, trygghet och kamratskap speglas i varenda vrå i vår klubbstuga och alla som sätter foten innanför tröskeln agerar utefter de värdegrunder som finns. Att vi har över 400 aktiva spelare i klubben säger väl ändå sig självt? Tack JP, och alla ni andra, som gör vår fritidsaktivitet till det den är. Ni är guld värda.
ISA GULLBEKK
Födelseår: 1998.
Familj: Singel.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF, Alingsås FC, och Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Inget specifikt klubbmärke, hejar på alla jag känner.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås KIK samt hobbyfotograf med stark betoning på den lokala fotbollen.
år det bra eller dåliga vibbar du får från tiden i holmalund Isa. jag har lite svårt att tyda det du skriver.