På lördag kommer ett gäng rödvita tjejer skapa sig ett minne för livet. Och allting talar för att det blir ett positivt och trevligt sådant.
Jag har inte spelat så många kvalmatcher i mitt liv. Jag satt på bänken två gånger 90 minuter med Holmalund när vi under ledning av Nils ”Tidan” Johansson förlorade ett dubbelmöte mot LSW från Motala. Året var 2000 och stjärnan i HIF hette Uno Gunterberg. Några år senare var jag med på planen i två kvalmatcher mot division 2, men ett kryss mot Velebit och förlust mot Linköping innebar att vi fick spela kvar i division 3. Som kuriosa kan jag berätta att Haris Radetinac, numera Djurgården, var en av målskyttarna för Linköping på Brogårdsvallen.
Vad jag vill ha sagt är att kvalmatcher är något extra. Allt ska avgöras i en eller ett par matcher och det är just de där avgörande stunderna som jag tror lever kvar i minnena både i den fortsatta karriären och när den avslutats. På lördag kommer Holmalunds spelare att skapa sig just ett sådant minne, och på förhand talar precis allting för att det blir ett ljust minne om hur man tog sig upp i Elitettan.
”På den tiden räckte det inte att vinna serien. Vi fick Nyköping i ett dubbelmöte och vann med 4-0 borta i första matchen. Sen avgjorde vi hemma veckan efter”.
Så kommer det kanske låta när holmare pratar med varandra om några år. De som var med kommer minnas tillbaka på de där underbara veckorna i oktober och de som är för unga för att minnas lördagens match kommer då sitta och lyssna och på så sätt också få ta del av de här minnena. Jag är kanske en nörd i sammanhanget, men just nostalgiskt prat om avgörande matcher – vem som gjorde mål, hur det gick till – är något av det roligaste med att tillhöra en förening. När goa gubbar från en äldre generation kommer ner på en lagfest och berättar om exempelvis en seriefinal på Brynet mot IK Elmer inför 600 åskådare är ren poesi i mina öron.
På lördag ska Holmlund skriva en ny sådan historia att berätta. Visst har klubben varit i allsvenskan tidigare, så någon idrottslig ny mark kommer inte att brytas. Men man ska komma ihåg att HIF började om i division 3 och har sedan byggt upp något helt nytt som nu kan bära ända till eliten. Jag skriver eliten av den anledningen att det är det. Det hörs ju på namnet. Elitettan. En rikstäckande serie som är landets näst högsta, där bortamatcher likt den i lördags är vardagsmat. Det är vad som väntar runt hörnet vid ett hyggligt resultat på lördag.
Vad det innebär att gå upp till Elitettan tycker jag är sekundärt i det här läget. Det snackas om att en dryg miljon extra måste in för att dra runt verksamheten. Det snackas om en oerhörd kvalitetsökning på motståndet. Det får man förhoppningsvis anledning att återkomma till men var sak har sin tid. Nu handlar det om att knyta ihop säcken och se till att det där minnet blir just så där ljust som alla tror. Visst, om tio år är storyn om hur man tappade 4-0 lika bra, men efter den här säsongen unnar jag Holmalund både ett avancemang till Elitettan och en story som slutar med segerjubel.
Så jag lyfter på kepsen och önskar Holmalunds IF lycka till!
