Det har återigen blivit dags att ta farväl av en gästskribent. Lasse Olovsson levererar nu sin sista text här på lokalfotboll.se/0322, och i dag bjuder han på en hel del. Bland annat en dikt och ett avslöjande om att Per Krantz blir kvar som tränare i Alingsås IF.
Det gick inte riktigt som vi ville i de sista omgångarna, men vi sa före säsongstart att vi skulle vara nöjda med att hamna på kvalplats. Och det lyckades ju vi med. Det var matchen hemma mot Skepplanda som ställde till det. Laget var inte att känna igen, kom inte upp i normal standard förrän vid underläge 0-2, och då räckte forceringen visserligen till ett kryss men det kändes som en förlust. Kinna borta är inte mycket att säga om, de var bättre än oss den här matchen.
Och så har vi derbyt mot GBK, en match som betydde mycket för båda lagen. Blå himmel, sommartemperatur och vindstilla. En härligt grön matta som inramning. Det blev också en publikfest, det var ca tusen personer på plats inräknat alla även icke betalande. Matchen slutade lika, ett resultat som inget av lagen tjänade speciellt mycket på, fast vi säkrade visserligen kvalplatsen.
Stämningen efteråt var ändå inte alltför bedrövat, vi hade ett par, tre mycket vassa chanser sista kvarten, men känslan är ändå att GBK kunde avgjort matchen tidigare.
Marcus Waltilla bloggade inför derbyt i AT. Han visade oanade talanger på att skriva, att han kan prata mycket och ofta visste vi ju redan. Han avslöjade lite från omklädningsrummet, några fick sig några kängor, men några kom lindrigt undan tycker jag, till exempel Andreas. Där finns mycket att lämna ut, men med tanke på att det är även ungdomar som läser detta är det nog bäst att låta det vara.
Med tanke på vår ut-tunnade trupp under hösten har vi ändå gjort det mycket bra. Några har slutat, börjat skola på annan ort, eller gått tillbaka till moderklubb, vilket gör att vi har en del lediga tröjnummer som bör fyllas ut till nästa säsong. Vi har ett antal lovande 99:or förutom Felix och Jakob, som redan finns i truppen, som kommer att fylla på truppen. Men det är väl ändå inte startspelare direkt, men man vet aldrig. Det var väl inte alla som trodde att Felix inte bara skulle ta en ordinarie mittbacksplats, utan även tillhöra våra allra bästa spelare innan säsongen startade.
Ett” nyförvärv” är klart till nästa säsong: Markus Wiland. Han har nu varit borta ett helt år, det var i näst sista omgången förra året som korsbandet gick. Han har skött sin rehab mycket bra, lite oroväckande bara att bicepsen blivit lite för stora. Vi är också mycket glada att Per kommer at vara tränare även nästa säsong. David Svensson och jag fortsätter också medan det är lite tveksamheter hos Thomas, förhoppningsvis funderar han inte på det anbud som materialare han fått från en lokalklubb.
Nu har kvalet inletts och det var dystert både hos oss och hos GBK. Tunga förluster kan bli svårt att ta igen, men det är bara att ta nya tag i nästa omgång. Vår match mot Landvetter var helt jämn, det som skilde oss åt var helt enkelt att de gjorde mål på sina chanser. Men spelmässigt var dom inte bättre än oss. De andra bägge lagen i vår kvalgrupp kryssade vilket öppnade lite för oss, men det är fortfarande ett måste att ta två segrar till, så får vi se hur långt det räcker. Vi får börja med att besegra Ödsmål på söndag, då kan det bli en trevlig bussresa upp till Åmål nästa helg.
Vi har vunnit en serie med P16, pojkar div 5 mellersta, vilket är glädjande. Mindre glädjande att vi var tvungna att dra oss ur en serie med samma gäng. En hel del skador och att en del slutat gjorde att vi i stort sett fick använda samma spelare i båda serierna och det höll inte i längden. Vi spelade ett tag mer matcher än vi tränade. På sista tiden har P16-killarna tränat med A-truppen, och det har varit klart nyttigt för dom att stöta på lite hårdare tag. De är ju trots allt 17 år nästa säsong, och nu är det dags att ta klivet från pojkfotboll till seniorfotboll. P16 kommer också spela juniorturneringen Mariedal Cup i början av november, en turnering där vi de senaste tre åren kommit trea, ut i kvartsfinal och trea. I år kommer dock laget att vara yngre och bestå mest av 16-åringar, det kommer att bli tufft att nå långt detta år. Fast i inomhusspel är inte fysiken av lika stor betydelse som utomhus, så man vet aldrig.
Ungdomslagen har avslutat sina seriespel för i år, och det är positiva tongångar från alla grupper. Antalet spelare i grupperna håller i sig och träningarna är välbesökta. De flesta lagen går nu inomhus och börjar förbereda sig för höstens höjdpunkt inomhus, Kycklingcupen, en företeelse mer än en cup. Jag har varit med i alliansen som skötte Kycklingcupen förr i 10 år, och det var en höjdpunkt varje år vid månadsskiftet oktober/november. Den rituella lottningen med Håkan Robertssons kortlek är inte att förglömma. En gång i tiden administrerade alliansen också seriespelet för ungdomslagen i trakten. Varje år ordnades ett seriemöte där Håkan presenterade serieförslag. Det blev alltid diskussioner mellan ledare som ansåg att deras lag hamnat i alldeles för svår serie, men oftast blev det bra till slut. För några år sedan tog VFF över administreringen av alla serier för ungdomar och införde divisionsspel för åldrarna 9-19 år, med utgångspunkt att lag ska spela i division som motsvarar deras förmåga och inte efter ålder. Ett ”sämre” 15-årslag kan alltså välja att spela i en 14-årsserie, och tvärtom, om man tycker att man har ett bra lag och vill ha lite tuffare motstånd kan man välja en högre serie. Det är också möjligt för ett lag att ha äldre spelare med i sitt lag. I början utnyttjades systemet lite väl mycket, det förekom att 16-17-åringar spelade i ett 13-årslag. Pratade med en ledare för ett 13-årslag en grannkommunsklubb som berättade att de mötte ett lag som hade en spelare som körde själv till matchen.
Men på senare år tycker jag att divisionsspelet är bra, det finns en serie för alla lag. Det kan naturligtvis bli fel ibland, men på det hela fungerar det bra. Mycket bra är också att det införts 9-mannaspel, som blir en behaglig övergång från 7-manna till 11-manna.
På ”min tid” spelade 10-åringar på full plan med offside och stora mål. Det fungerade väl så där kan man säga. Ibland var det svårt för ett lag att överhuvudtaget få över spelet förbi mittlinjen. Hörnorna nådde mycket sällan fram till mål, och målvaktsutsparkarna var ju ofta rena målchansen för motståndarlaget. Det är tur att utvecklingen går framåt.
Fotbollssäsongen ute är över och många ungdomsspelare börjar nu träna och spela i andra idrotter på allvar. Jag tycker det är bra för utvecklingen att träna andra sporter i unga år, men det bli allt svårare för barn att medverka i olika sporter mest på grund av att de flesta sporterna har blivit året runt idrotter och det blir allt svårare att kombinera.
För 50 år sedan kunde de bästa spela i landslaget i bandy, fotboll och ishockey samtidigt. Alla inser ju att det är omöjligt idag.
För 20 år sedan kunde man spela elitbandy och fotboll samtidigt. Det går inte idag.
För 10-15 år sena kunde man vara med i två olika sporter tills man var 18 och ändå bli sverigeelit i någon av dem. Det är snudd på omöjligt idag, men undantag finns.
Tiderna förändras och idag måste man tyvärr välja sport allt tidigare, de involverade klubbarna startar sin mängdträning i sin sport allt lägre ner i åldrarna. I vissa åldersgrupper fungerar det jättebra med att kombinera, ledarna i respektive sport har en dialog och kan anpassa sina träningstider så att de inte krockar så lite som möjligt under den tid som säsongerna går i varandra.
Men den begränsade tillgången på tider i hallar och planer gör att det ibland blir omöjligt att kombinera. Då är det viktigt att ledarna i de berörda klubbarna inte tvingar fram ett val. Låt säsongen styra vilken sport de ska utöva för tillfället, och att de inte utesluts från den ”vilande” sporten. Alla ungdomar har stora drömmar om att bli något, och det är klubbarnas plikt att ge dom förutsättningar för detta, och i den bästa av världar ska det inte behövas välja mellan olika sporter redan vid 12-14 år.
En lång säsong som började i mitten av januari börjar gå mot sitt slut. Men det blir inget långt uppehåll, några inomhuscuper och sen är det dags igen för försäsong, man hinner knappt sakna den speciella doften av sura fotbollsskor, gräs och sköljmedel. Men nu börjar jobbet med planering inför nästa säsong. Träningsmatcher ska bokas, truppen ska inventeras, material ska ses över och eventuellt beställas och mycket mer.
Om man får vara lite personlig nu så här i sista krönikan, kan jag meddela att jag inte längre är korvgubbe. Jag har sålt Stockslycke korvkiosk som jag drivit i 37 år ganska prick på dagen, och väntar nu på de stora anbuden om jobb… Först tänker jag dock ta lite semester som har varit tunt med de senaste åren, sen får vi se vad det blir.
Till sist vill jag framhålla att sidan lokalfotboll.se/0322 har fört intresset för den lokala fotbollen framåt. Sidan är mycket aktiv och uppdateringen är snabb. En bidragande orsak är också att alla lokala lag får lika mycket utrymme oavsett vilken division man spelar i.
Det har varit kul att skriva på sidan under året, hoppas att det har varit lite läsvärt i alla fall, men nu tackar jag för mig och nya krafter får ta över.
Jag avslutar med en dikt av Bengt ”cidden” Andersson ur hans lysande bok ”Hela bollen ska ligga still”, en bok med dikter som endast handlar om fotboll.
En handfull fotbollsspelare
tillhör eliten.
Cirka 1000 spelare
är ganska bra.
Men vi är tiotusentals
om ingenting är,
och ingenting kan bli.
När doktorn
tittade på min trasiga menisk
och sa typiskt fotbollsspelare
kände jag viss glädje
trots smärtan.
För doktorn sa ju fotbollsspelare.
