Elin Svantesson debuterar med en text om Frisos ”rehabsäsong” och nya inskter som ett skadat knä har gett henne.
Nu kliver vi in i februari och försäsongen är i full gång. Något man verkligen börjar se fram emot när julfirandet är över och nyårsraketerna skjutna. Nu är det dags att hänga med laget igen och komma i form inför årets säsong. För IK Frisco dam skiljer sig försäsongen till viss del från tidigare år. Medan gänget tränar fotboll, springer intervaller och kör intensiv cirkulationsträning, kämpar en något för stor andel av truppen i gymmets lokaler med rehabträning.
Vi är sex tjejer som drog korsbandet under säsongen 2023, mig själv inräknad. Och korsbandsskada är tyvärr inte den enda typ av skada som förekommer bland våra spelare. Man hade nästan kunnat kalla det rehabsäsong istället för försäsong, men såklart har vi många hela och friska lagmedlemmar som får hålla ställningarna för oss andra också. Bland dessa har vi många av våra tidigare eldsjälar men också några nyförvärv som vi tror starkt på. För våra skadade håller vi alla tummar och tår att de snart är i form igen och redo att kämpa på Katebovallen.
Jag tänkte inleda denna resa jag har framför mig som gästskribent med att berätta något kortfattat om min fotbollskarriär. Jag är uppvuxen i Östadkulle och har därför hela min barndom spelat i Östadkulle SK. Under 2018-2021 tog jag ett uppehåll från fotbollen då mina studier förde mig till Lund. Där provspelade jag lite i Hallands nation FF men strax efter flyttade jag tillbaka till Vårgårda och anslöt mig på nytt till mitt gamla lag ute i Östadkulle.
I samma veva slog ÖSK damer ihop sig med Södra Härene IF, med vilka jag spelade två säsonger. För ett år sedan kände jag för att prova något nytt och lämna mitt trygga ÖSK. IK Frisco hörde av sig och efter ett par provträningar anslöt jag mig till laget. Jag blev otroligt välkomnad i truppen och kände mig snabbt som en del i gänget, men den nya nivån blev i början en utmaning och mitt självförtroende störtdök. Jag insåg att jag låg lite efter och hade en del att ta ikapp. Precis vid starten för säsongen, när jag kände att jag äntligen hittat min plats i laget och återfunnit självförtroendet, drog jag korsbandet… Typiskt eller hur!
Efter skadan har jag kommit till lite nya insikter. Dels har jag upplevt en sorg som endast kan jämföras med att förlora en gammal vän som man alltid tagit för givet. Som jag saknar fotboll! Är det inte lustigt att till och med de tråkigaste momenten på träningarna ser otroligt roliga ut från sidan av planen? Hur kunde man någonsin klaga?
En annan insikt, som jag egentligen redan visste men som nu blev tydligare för mig, är hur mycket mer fotboll är än bara spelandet i sig. Föreningslivet och laget, samt att det alltid finns möjlighet att vara delaktig även om det blir utanför planen. Och med detta avrundar jag mitt första inlägg.
Nu laddar vi inför 2024 och jag ska dela med mig av mina tankar och upplevelser, men också allt roligt som händer runt IK Frisco under årets säsong.
Jag tackar för mig så länge/Elin
ELIN SVANTESSON
Födelseår: 1999.
Familj: Sambo Tim och hunden Melvin. Mamma Linda, pappa Fredrik och syskonen Albin, Emma och Alva.
Bor: I Vårgårda.
Klubbar i karriären: Östadkulle SK och IK Frisco.
Lokal favoritklubb: IK Frisco.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i IK Frisco.
