Jenny Holm skriver i dag om det hårda jobb som krävs för att nå så långt att man kan tjäna pengar och leva på sin dröm. Men också att vägen dit kan vara fantastisk, vilket hon själv fick erfara när hon lirade i Djurgården.
Att spela på fotboll på hög nivå innebär en hel del uppoffringar. Elitfotboll, eller elitidrott generellt, för damer innebär ännu fler uppoffringar. Man får ge jäkligt mycket av sin tid och sitt liv för sin idrott som damspelare utan att få den ersättningen som man kan leva på, men man får också jäkligt mycket tillbaka utav den.
Att vara damspelare på elitnivå i fotboll innebär oftast jobb eller studier, eller både och, samtidigt som man lägger ner i princip varje kväll och varje helg på fotbollen. Det är innebär att man får prioritera bort vänner och familj många gånger, den där festen som alla andra skall gå på eller den resan som man väldigt gärna vill åka på.
Det innebär två veckor ledigt på sommaren samt decembermånad som en omladdningsfas inför försäsongen som börjar en vecka in i januari. Dessa 1,5 månad som man är ledig på ett år innebär dessutom att man bör underhålla fysiken.
Att vara damelitspelare i fotboll innebär uppoffring av sin tid, dedication för det man gör, utan att kunna leva på det, i alla fall till en början. För damfotbollen är på väg att ta fart i löner, både i Sverige men framförallt utomlands i England, Frankrike och Tyskland.
De bästa i Damallsvenskan tjänar mellan 439 518 – 365 979kr/år, med undantaget Marta som är uppe på 771 996kr/år, medan de som tjänar sämst i samma liga tjänar mellan 20 000-50 000kr/år. Det är ett stort glapp men det finns fortfarande chans för att kunna leva på det man älskar att göra. Enligt Aftonbladet var den genomsnittliga spelarersättningen 10 788kr/månad år 2015, vid tolv månaders anställning och med 22 spelare i truppen. Förra året var det endast 12% av spelarna som tjänade mellan 20 000kr och 30 000kr, alltså en lön som man kan leva på som damspelare utan någon annan inkomstkälla.
När jag var i Djurgården 2011 tjänade jag inte ett öre. Jag fick inte en minut i Damallsvenskan. Men, jag njöt varje gång jag fick dra på mig träningströjan med Djurgårdsmärket på. Jag njöt varje gång jag kom ner tidigt till träningen, körde ett lättare gympass med någon, gick ut tidigare och lattjade med bollen eller bara satt i omklädningsrummet och snackade om allt och inget. Jag njöt varje gång jag fick nöta den där jäkla bänken, speciellt på Stadion men också på de bortamatcher som jag fick åka med på.
Vi var en familj. Vi tränade sju pass i veckan. Vi åt ihop innan och efter träning, kollade CL ihop. Vi levde för fotbollen, för Djurgården och för varandra. Den lilla bubblan är enormt härlig att få vara i och det var värt varenda träning, varenda svettdroppe och varenda gång man grät eller var arg för att man inte fick chansen. Det var frustration men det var samtidigt så mycket glädje, gemenskap och kärlek. Det var besvikelse på besvikelse, men det var samtidigt livet. Livet som jag älskade att leva.
Vägen till att kunna leva på sin passion, på sin dröm, den är lång. Men den är värd det. Utan fotbollen är man inte hel och därför prioriteras den, därför lever man utefter den och offrar allt annat som kan tänka sig vara inbjudande i livet.
2018 är vi inte längre Holmalunds Dam, men vi vill tillsammans skapa en damelitfotbollsförening som i framtiden kan erbjuda spelare som drömmer om fotboll som sitt arbete en chans till den nå den drömmen. Även den vägen är lång, men tillsammans kan vi lyckas, och vi kommer att lyckas.
Den sista september har vi publikmatch på Brogårdsvallen. Då kommer vi att presentera vår framtid för samtliga. Det är gratis inträde och jag hoppas att alla kommer och stöttar den enda elitfotbollsföreningen som finns i Alingsås kommun.
Tills nästa gång – Allt gott!
