Jesper Persson, 26, gör sin andra säsong som huvudtränare i Sollebrunns AIK. För sju år sedan blev han förlamad efter en badolycka, och nu berättar han om vägen tillbaka till fotbollen.
Det var på en semesterresa med kompisar i Egypten som olyckan var framme för Jesper Persson. Det spelades fotboll i poolen och Jesper kastade sig och landade illa med huvudet mot botten. Månader av rehabilitering blev till år, både vad det gäller det fysiska och det mentala. Domen om förlamning från bröstvårtorna och nedåt kom, och den tidigare idrottstokiga killen tvingades inse att han inte skulle klara av att idrotta på samma sätt som tidigare.
Rullstolsrugby i Göteborg blev lösningen för att aktivera sig själv, men efter några år hittade han också sin väg tillbaka till fotbollen och Sollebrunns AIK. Det började som assisterande tränare till Fredrik Bengtsson, men sedan förra säsongen är det Jesper som har huvudansvaret för klubbens herrlag.
– Ganska snart efter olyckan var jag nere och tittade på matcherna och jag har alltid haft kvar kompisarna i laget. Men jag hade egentligen aldrig några tankar på att bli tränare förrän Fredrik frågade om jag ville vara med som assisterande, säger Jesper.
Jag minns dig som en smart och tänkande spelare, så det måste väl finnas en tränarhjärna i dig?
– Jag tycker att jag ser och kan läsa fotboll på ett ganska bra sätt. Och jag tycker det är riktigt roligt att vara tränare även om jag inte hade några tankar på det.
Jesper kan röra armarna och en operation har skapat en grepprörelse med högerhanden, i övrigt är fingrarna inte användbara.
– De funktioner som är borta är ju borta, så det enda man kan göra är att träna de muskler som fungerar. Så jag har ingen direkt finmotorik i händerna, men kan ju greppa med högerhanden nu efter att de ändrat lite senor och så i handen.
Trots det som hänt har Jesper humöret kvar, det har han alltid haft. I en situation där många hade vikt ner sig har han alltid hittat saker i livet att glädjas åt och att kämpa för. Nu har han ett arbete på FC Trä, ett eget hus en crossboll från Nya Bjärkevi och dessutom kan han köra bil på egen hand.
– Jag har egentligen aldrig haft någon riktig dipp humörmässigt, det har jag hört om andra som fått i den här situationen. Klart man har mått sämre vissa perioder men i det stora hela har jag klarat mig bra.
– Och nu när jag har både jobbet och fotbollen är det verkligen fullt upp. Och man måste ha saker att göra, och just nu har jag väldigt roligt i mitt liv. Sen är det klart att man alltid kommer sakna att spela fotboll, men nu är det som det är.
Till sin hjälp i tränarstaben har hans dels Lars ”Knasch” Andersson och dels spelartrion Rasmus Persson, Jonny Larsson och Örjan Grunnegård.
– Vårt samarbete fungerar väldigt bra. Vi diskuterar allting och oftast tycker vi samma sak. Jag brukar planera det mesta till träningarna men sen kan jag ju inte visa eller ställa ut alla övningar så vi kompletterar varandra.
Du är jämngammal med flera i laget. Kan det försvåra att vara tränare?
– Det gäller att lägga allt sådan åt sidan när det handlar om laguttagning. Jag är ju kompis med de flesta i laget utanför fotbollen och hittills har det fungerat bra.
Sollebrunn har imponerat så smått på försäsongen och Jesper ser fram emot att se vad laget kan prestera i division 5.
– Det var dags att vi tog klivet upp förra året. Vi har alldeles för många bra spelare för att spela i sexan, säger Jesper, som menar att SAIK ska fortsätta med sitt spel som bygger på passningsspel och bollinnehav.
– Vi har ett väldigt tryggt grundspel och vi ska fortsätta med det även nu i femman. Vi kommer aldrig vara det laget som skickar långt mot en anfallare, vi varken vill det eller har spelare för det. Sen gäller det att inte bli övermodiga i passningsspelet utan att vi också kan slå en längre boll ibland när vi får hög press på oss.
Det snackas om att ni kommer klara er bra i femman. Håller du med?
– Vi har en väldigt bra startelva, plus två-tre spelare till. Så får vi vara skadefria kan det bli riktigt bra även om vi inte har den där jättestora bredden. Sen hoppas jag att de yngsta spelarna fortsätter att utvecklas, exempelvis har vi fått fram en jättetalang i Axel Skoglund som är född 2001. Men även de som varit med i några år nu är ju bara strax över 20 år så vi har fortfarande ett ungt lag.
Jesper har en assistent med sig på dagarna för att få ihop vardagen på ett smidigt sätt. Men när det kommer till fotbollen får ibland killarna i laget rycka in för att få med sin tränare överallt.
– På bortamatcherna kan det vara lite strul ibland, även om det alltid går att lösa. Ofta är det ju en liten trappa till omklädningsrummet eller staket runt planen om det är konstgräs. Men motståndarna försöker alltid hjälpa till med det de kan, och sen har jag ju alltid laget med mig som kan hjälpa till och lyfta stolen.
Intervjun är över och det slår mig att Jesper Persson synnerligen har gjort det bästa av en jobbig situation. För tio år sedan var han en lovande fotbollsspelare, för sju år sedan vändes livet uppochner och nu är han tillbaka i den lokala fotbollen igen. Med ett starkt psyke och en förening i ryggen har han förvandlat motgång till framgång, både i livet och som tränare.
Ska man fokusera bara på det sistnämnda har han väl ett ganska hygglig facit får man säga; en säsong som tränare och en serieseger. Och nu laddar han om för att leda SAIK i återkomsten till division 5.
