Stefan Carlsson skriver i dag om det psykologiska kring ett lag som lyckas eller misslyckas och minns tillbaka på en uppsats skriven i ämnet för ett antal år sedan.
För länge sen, i tidernas begynnelse, det vill säga i mitten av nittiotalet, läste jag psykologi under tre terminer på högskolan. Det resulterade i en uppsats om idrottspsykologi. Hypoteserna och slutsatserna i den har under sommarens EM i fotboll letat sig fram från sina gömställen i hjärnans skrymslen och vrår.
Då detta skrivs har Norges debacle i nämnda mästerskap något dygn på nacken. Storförlusten mot hemmanationen England blev för svårsmält och Österrike kunde fullt rättvist besegra vårt västra grannlands fotbollsdamer i den avgörande gruppspelsmatchen. Frågor har ställts om hur detta kunde hända. Framgångar har inte varit sällsynta när det kommer till damfotboll för Norges landslag. Återkomsten av Ada Hegerberg, en av de allra bästa under flertalet år, borgade också för att norskornas hemresa från turneringen skulle dröja.
Så blev det alltså inte. Åtskilliga tv-minuter och ännu fler spaltmeter har istället ägnats åt att förklara hur det kunde bli så här. Inte oväntat har krav på förbundskaptenens, svenske Martin Sjöberg, avgång ställts. Det är snarare regel än undantag att så sker, och mycket talar väl för att det norska fotbollförbundet kommer att landa i en sådan lösning till slut. Men frågan kvarstår: Vem ska egentligen skuldbeläggas vid ett misslyckande?
I skrivande stund är Sveriges öde i samma mästerskap ännu inte beseglat. Lite vanskligt är det måhända att i denna text föra ett resonemang om vad som komma skall, då du som läser detta sitter på facit, men jag får göra som Nostradamus och formulera mig så allmänt att eventuella profetior går att tolka hur som helst.
Inte heller våra egna fotbollsdamer har övertygat så här långt i turneringen. Idag, söndag, spelas den avgörande matchen mot Portugal. Kommer Kosovare Asllani att kunna benämnas Vassllani efter att ha visat skärpa i avsluten eller Kassllani på grund av missade målchanser? Blir månne Caroline Segers efternamn stoff för kvällstidningarnas rubrikmakare? Eller är det Peter Gerhardsson som kommer att stå i fokus och kanske får utså samma behandling som sin norska förbundskaptenskollega? Dessa frågor hänger ihop med den som avslutade stycket om det norska landslaget: Vems är förtjänsten vid en succé?
I den där uppsatsen som skrevs för så många år sedan fördes en hypotes fram om att spelare i lag som misslyckas tenderar att lägga skulden på någon annan faktor än sig själva, till exempel tränaren. Två lokala lag på division sex-nivå deltog i undersökningen, ett som hade lyckats väldigt väl i seriespelet under året och ett som hade underpresterat å det grövsta. Det intressanta var att svaren i enkäten inte stödde hypotesen. Båda lagen ansåg att äran respektive skulden för lagets resultat främst låg hos hela laget och i andra hand hos tränaren.
Det hade varit intressant att undersöka om samma resultat skulle framkomma på elitnivå. Kanske är det främst media och supportrar som driver på för kortsiktigare lösningar i form av exempelvis tränaravsked? Skulle spelare och ledare i våra klubb- och landslag föredra ett mer långsiktigt tänk?
STEFAN CARLSSON
Födelseår: 1975.
Familj: Ja.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Larvs FK och Södra Härene IF.
Lokal favoritklubb: Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Styrelseuppdrag (sekreterare) i Södra Härene IF.
Härliga funderingar. Tack
Kung!